Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Husbyggnad, av Carl Forssell - Byggnadens bärande delar - Konstruktionernas hållfasthetsegenskaper och dessas inverkan på formgivningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BYGGNADENS BÄRANDE DELAR. KONSTRUKTIONERNAS HÅLLFASTHETSEGBNSKAPER. 19
Fig. 24. Pelare med
konstant påkänning i
sina nedre delar.
Större höjd än vid den jämntjocka pelaren kan inan nå genom att låta denna pelare
fortsätta nedåt i ett parti, som småningom växer i tjocklek (fig. 24). Denna, tillväxt
ordnas så, att tvärsnittsarean gånger högsta tillåtna trycket pr ytenhet i varje
horisontalsnitt är lika med vikten av hela den ovanför liggande delen av pelaren. Detta ger
obegränsad höjd å pelaren, räknemässigt sett. Med bildens beteckningar blir
tvärsnitts-ytan: Ah = Ao x En kalkstenspelare med 83 m höjd och 1 m2:s basarea å
jämntjocka delen, får enligt detta på ett djup av 83 m under denna
jämntjocka del en tvärsnittsarea om 2.7 m2, på 166 m djup 7.4 m2,
på 249 m djup 20 m2 o. s. v.
Den så erhållna pelaren innehåller, nedom det jämntjocka
partiet, intet överflödigt material. Vill man till prydnad fasonera
pelaren på ett eller annat sätt, förbjuder sig utan vidare urgröpningar
i horisontalled. Vertikala räfflor med skarpa eller mjuka kanter giva
ingen brottanvisning om de äro jämnlöpande och om tvärsnittsareans
storlek bibehålies oförändrad (fig. 25). Upphöjda sirater såsom
reliefer, slingor o. d. öka vikten men kunna eljest vara oskyldiga,
om alla kanter och vinklar äro väl avrundade. Äro siraternas
kanter skarpa, inverka de försvagande på hållfastheten, även om de helt
ligga utanpå pelaren.
Friheten att forma föremålet och att dekorera genom
urhuggningar eller reliefer är sålunda ur hålifasthetssynpunkt nästan
obegränsad så länge man rör sig i litet format. Ökas detta, växer
farliga trycket direkt proportionellt mot förstoringen, och friheten
att giva form och dekoration inskränkes allt mera. När till sist
konstruktionens storlek vuxit därhän, att varje bit av materialet
måste tagas helt i anspråk, inskränkes formgivningen till ett enda,
matematiskt givet utseende, och skulptering av ytan måste vara
strängt lagbunden.
En viss antydan om, huru en dylik tornbyggnad skulle te sig,
får man av Kutubus torn (fig. 26) i Delhi, 73 m högt, byggt år 1230.
Efter samma metod som trycket under en konstruktion ovan
studerats, kan även dragning och tryck undersökas i en böjd balk.
En vanlig böjd balk (fig. 27), som är upplagd på två stöd och rak,
då den är obelastad, kommer att vid belastning böja sig, som bilden
visar. Genom denna böjning blir balken utsatt för töj ning på
undersidan. Töj ningen är åtföljd av dragspänningar. På översidan blir
balken förkortad, därmed följa tryckspänningar. En jämn övergång
måste finnas mellan dessa drag- och tryckspänningar. Man kan härav som en allmän
regel sluta sig till, att vid en vanlig böj d balk uppträda tryckspänningar vid överkanten,
att dessa småningom minskas nedåt balkens tvärsnitt, gå mot noll och övergå till
dragspänningar, som ökas mot underkanten. På den böjda balken, fig. 27, är vid mitten
inritat ett diagram, antydande detta, med (—) betecknas tryck, med (+) dragning.
Den jämna övergången från tryck till dragning måste föreligga, därför att varje
naturligt fenomen utvecklar sig efter en jämn kurva.
Konsolen å fig. 28 kommer under lastens inverkan att böja sig nedåt, bli förkortad
på undersidan och töjd på översidan. Diagrammet visar därför tryckspänningar vid
underkant och en jämn övergång till dragspänningar vid överkant. Man brukar kalla
Fig. 25. Sektion av
refflad pelare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
