Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägarnas historiska utveckling. Vägtyper i Sverige och utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGARNAS HISTORISKA UTVECKLING. VÄGTYPER I SVERIGE OCH UTLANDET. 381
Utvecklingen påskyndades i hög grad av de många betydelsefulla uppfinningar,
som särskilt under 1800-talets förra hälft sågo dagen. Ångmaskinen t. ex. möjliggjorde
en livligare och snabbare samfärdsel över haven; en mängd mekaniska och maskinella
uppfinningar utvecklade massproduktionen. Givetvis fingo vägarna på grund av dessa
omständigheter ökad betydelse. De kommo likväl under senare delen av 1800-talet
att ställas en smula i skuggan av andra kommunikationsslag, nämligen kanalerna och
i ännu högre grad järnvägarna.
I själva verket utgjorde vägarna ett nödvändigt komplement till dessa
långdistans-kommunikationer. De finaste »maskorna» i förbindelsenätet komma alltid att bestå av
vägar, och givetvis utvecklades också dessa lokala kommunikationer i viss mån,
allteftersom nya järnvägar drogos genom landet. Emellertid kom intresset att i så hög grad
koncentreras på de nya kommunikationsmedlen, att föga blev över åt vägarna. Vad
långdistanstrafiken beträffar, voro ju icke heller vägarna då för tiden
konkurrenskraftiga gentemot järnvägarna, varken i fråga om person- eller godstransporter.
I början av 1900-talet passerade emellertid utvecklingen en vändpunkt av största
betydelse. Vad vägteknikens historia angår, torde man väl kunna säga, att vi inträda
i motorfordonets tidevarv. Uppfinnandet av det motordrivna fordonet orsakar
nämligen en fullständig omvärdering av vägarnas betydelse, icke blott för den lokala utan
framför allt för den långväga samfärdseln. Särskilt vad beträffar den långväga
persontrafiken blir landsvägen en farlig konkurrent till järnvägen. Tack vare bilomnibusen
kunna svårtillgängliga och glest befolkade trakter, där en järnväg skulle vara otänkbar,
erhålla regelbunden och snabb förbindelse med de större kulturcentra.
Vägbyggnadstekniken har genom motorfordonet kraftigt utvecklats. Denna nya
faktor åstadkommer en stor förändring såväl i trafikens mängd som i dess art. Tack
vare det ekonomiska motorfordonet har trafiken mångenstädes ökat så hastigt, att
vägarnas oförmåga att upptaga den blivit katastrofal. Detta framtvingar en fordran
på mera bestående vägbeläggningar, en fordran, som framför allt motiveras av att man
med samma säkerhet måste kunna trafikera vägen under alla årstider och växlande
väderleksförhållanden. I och med detta blir en väganläggning ett ekonomiskt-tekniskt
problem av ofta ganska invecklad beskaffenhet.
Motorfordonet tenderar till att uttränga andra trafikslag från vägarna. Den tid
torde icke vara långt avlägsen, då antalet hästfordon på landsvägarna praktiskt taget
är lika med noll; i en del länder är så redan fallet. Detta medför, att andra motiv
än förr komma att bestämma planläggningen av en vägbyggnad. Det blir
motorfordonets intressen, vilka framför allt komma att tillvaratagas. I vårt land befinna vi
oss för närvarande i denna omdaningsperiod.
Vägtyper i Sverige. I Sverige kan man tala om vägbyggnad i mera egentlig mening
först vid tiden för kristendomens införande. Flera runinskrifter hugfästa minnet av
dylika byggnadsföretag under vikingatiden. Ett välkänt exempel härpå är den s. k.
Jarlabankes bro norr om Täby kyrka i Stockholmstrakten.
Vi finna i 1200-talets landskapslagar stadganden för de medeltida vägarna. Dessa
bestämmelser upptogos och utökades i landslagarna, vilka utgjorde en sammanfattning
av landskapslagarna under 1400-talet, och i själva verket hava många av dessa gamla
stadgar fortlevt genom århundradena ända fram till våra dagar. Så omtalas i
landslagarna »alle mäns vägar», vilka dels utgjordes av kungsvägar med en bredd av 10 alnar,
d. v. s. 6 m, och dels av bygdevägar med en bredd av 6 alnar, d. v. s. 3.6 m. Dessa
be
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
