Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägarnas historiska utveckling. Vägtyper i Sverige och utlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGARNAS HISTORISKA UTVECKLING. VÄGTYPER I SVERIGE OCH UTLANDET 385
produkter. Redan 1871 gjordes i Frankrike försök med yttjärning och sedermera
hava ett stort antal olika oljor blivit provade. Guglielminetti igångsatte i Italien
i början av 1900-talet ganska omfattande experiment på detta område. I Sverige
ha på senare tiden försök med suljitlutbehandling ådragit sig mycket intresse.
De permanenta beläggningarnas utveckling har försiggått jämsides med de ovan
nämnda icke permanentas. Stensättning i olika former har mycket gamla anor och torde
förekommit redan tusen år före Kristus. Roms gator lära hava stensatts 300—400 år
efter stadens grundläggning och i Paris utfördes stensättningar omkring år 1180. Gatan
Fig. 601. Autostradan.
The Strand i London stensattes under 14:e århundradet enligt en parlamentsakt.
Beläggning med träkubb — den äldsta formen med hexagonala block — är också av
gammalt datum och användes t. ex. i Petersburg för flera hundra år sedan.
Av de bituminösa beläggningarna datera sig de äldsta från mitten av 1800-talet,
då dylika vägar utfördes både i Frankrike och England samt något senare i Amerikas
Förenta stater. Betong som vägmaterial började användas i Amerika, som även senare
har varit det land, som snabbast utnyttjat denna beläggningstyp. Både för betong
och asfaltbeläggningar gäller, att de äldre byggnadsmetoderna i allmänhet i hög grad
förbättrats. Samtliga dessa material vinna numera allt större terräng som permanenta
vägbeläggningar. Goda exempel på förstklassiga, moderna vägar äro många av de
nordamerikanska stråkvägarna, av vilka flera gå från Atlantens kust till Stilla havet.
Bredden på den permanenta beläggningen på dessa vägar är vanligen cirka 20 fot, men själva
vägbredden är ofta utlagd mèd hänsyn till framtida breddning av körbanan.
Numera tages, som redan sagts, mest hänsyn till motortrafiken vid planerandet
av en väg. Därför undvikas om möjligt korsningar i plan med järnväg, skarpa kurvor,
starka lutningar etc. Man har tagit steget fullt ut genom att bygga s. k. bilvägar,
endast tillåtna för motortrafik och beräknade för stora hastigheter. I norra Italien hava
85 km dylika vägar anlagts mellan Milano och de norr därom belägna sjöarna. En
sådan s. k. »autostradas» sträckning är för det mesta nästan linjalrak: beläggningen är
25—274302. Uppfinningarnas bok VII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
