Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägarnas historiska utveckling. Vägtyper i Sverige och utlandet - Landsvägsfordon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
LANDSVÄGAR OCH LANDSVÄGSFORDON.
övervägande betong, som försetts med ett ytlager av asfalt, och bredden är 11—14 m.
Dessa storartade vägar äro utförda som affärsföretag och de vägfarande få följaktligen
erlägga en viss avgift vid trafikerandet.
LANDSVÄGSFORDON.
Fig. 602. Halmskrinda från Mora. Ur Nordiska Museets arkiv.
Historisk utveckling. Landsvägsfordon hava funnits i flera tusen år. De torde
kunna sägas vara något äldre än landsvägarna, ty, när dessa på ett rätt sent stadium
i lantkommunikationernas utveckling kommo till, hade primitiva fordon, uppburna av
medar eller hjul, redan länge funnits på de halvbanade stigar och markvägar, som i
ständigt förbättrad form
utgjorde de anlagda
landsvägarnas föregångare.
För att rätt uppskatta
det trägna och mödosamma
arbete, som slutligen fört
oss fram till vår tids
chaus-séer och automobiler, är det
nödvändigt att något blicka
tillbaka på
transportförhållandena under äldre tider.
Sedan människan på ett
tidigt stadium lärt sig
använda djuren som rid- och
lastdjur, blev nästa
utveck-lingssteg släpning.
Lasthästen fick släpa ett par
långa skaklar, på vilka lasten placerades. Större ojämnheter i marken överbroades med
slanor och rundvirke. På en dylik släpväg kan en medelstor häst draga fram 200 till
300 kilograms last.
Vid snöföre utvecklades släpan till en kälke, som även vid enklaste utförande utgör
ett lämpligt och ekonomiskt fordon. Vid barmark förbättrades släp vägarna efter hand,
och det sedan mycket länge kända sättet att flytta tunga föremål på rullar torde hava
fört tanken till hjulet som bärande del till ett fordon.
Utvecklingen av hjulet torde i de flesta fall hava börjat med den ur en stor
trädstam uthuggna trissan. Sedan man erfarit, att ju mera trissans diameter ökades, dess
lättare rullade den fram på dåliga vägar, sammanfogade man trissor av flera plankor.
Därefter gjordes ursparningar i trissan och man kom så fram till ekerhjulen med nav,
ekrar och löt.
Under utvecklingens gång tillkommo skyddande beslag av järn eller andra metaller,
dels å hjulets ring, dels vid dess ekrar och nav. Omkring 1900 infördes en mjuk
in-klädnad av den hårda stålskenan med ett gummibeslag av massivt gummi. Först torde
dessa gummiringar hava använts på velocipeder (trampcyklar). Senare användes
gummibeslag på lyxåkvagnar. Sedan luftringen uppfunnits av engelsmannen Dunlop, har
den blivit oumbärlig för cyklar och motorfordon.
Beslagen vid navet utformades i den s. k. hjulbössan till lager för hjulaxeln, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
