- Project Runeberg -  Uppfinningarnas bok / VII. Husbyggnad, vägar och fordon, gator, järnvägar, broar /
420

(1925-1939) [MARC] With: Sam Lindstedt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Landsvägar och landsvägsfordon, av H. Liljestrand och E. Paul Wretlind - Vägars byggnad

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

420

LANDSVÄGAR OCH LANDSVÄGSFORDON.

lämpliga ställen, sträckande sig över plattans hela bredd. Dessa expansionsfogar hava
till ändamål att möjliggöra plattans rörelser under temperaturväxlingarna och fyllas för
den skull med asfalt eller annat elastiskt ämne. Vanligen inlägges som armering ett
längsgående järn efter vardera kanten av beläggningen, varjämte korta armeringsjärn
på lämpliga avstånd stickas genom fogarna.

Cementbetongen utgör, i motsats till förut behandlade beläggningar utom
storgatsten, såväl bärlager som slitlager. Den monolitiska plattan verkar som en bärande
konstruktion och fördelar därigenom på ett fördelaktigt sätt trycket på underbädden.
Själva grunden kan därför vid betongbeläggning vara av ganska dålig beskaffenhet
men likväl fullt tillräckligt bärkraftig. Detta utgör otvivelaktigt en av cementbetongens
största fördelar som vägbeläggning. Betongens yta är lätt skrovlig, varför man kan
belägga ända till 60 °/00-lutningar utan risk för hästtrafiken. Beläggningens svaghet är
den oundvikliga sprickbildningen, som likväl numera kan i förväg regleras, så att den är
oskadlig; sprickorna, som bliva raka, fyllas med asfalt, varefter de verka som fogar.
Själva utförandet av en betongbeläggning, som kan ske så gott som uteslutande
maskinellt, går mycket hastigt, om också betongens hårdningstid är relativt lång. Man
använder numera även hastigt hårdnande, högvärdigt cement, s. k. Alcement; tack vare
att detta cement ger betongen betydligt större hållfasthet än det vanliga P o r
t-landscementet, kan plattans tjocklek minskas och blandningen göras magrare.
Betongens hårdnande går även så hastigt, att vägen redan efter 24 timmar kan
trafikeras. Inläggning av ytterligare armering i form av nät har visat sig såväl minska
sprickbildningen som öka betongens livslängd och hållfasthet.

Träkubb har kommit mycket till användning i storstadsgator, särskilt i
England och U. S. A. Som underbädd användes alltid en 15—30 cm tjock betongplatta.
Träkubb förekommer därför vid även den tyngsta trafik och är en slitstark och särskilt
genom sina ljuddämpande egenskaper lämplig gatubeläggning. Själva materialet är
i bästa fall furu, företrädesvis från Skandinavien. Diverse hårdare träslag hava
försökts men befunnits olämpliga, då vid dessa material kubben rundnötes i kanten
och fogarna förstöras hastigare än träets yta avnötes.

Kubbens dimensioner äro vanligen längd 15—24 cm, bredd 8—10 cm, höjd 8—10 cm,
varvid bredden bör göras något olika höjden för att hindra att kubben vid sättningen
lägges på sidan. Träet måste indränkas med impregneringsmedel, vanligtvis
kreosot-olja, dels för att hindra förruttnelse och dels för att minska utvidgning och krympning
i resp, vått och torrt väder. Träkubben sättes i ett 25 mm lager av sand eller ett 10 mm
lager av cementbruk, med 5—8 cm fogar. Fogarna fyllas därefter med sand,
cementbruk eller bitumen, varpå beläggningen maskinvältas tills den är fullständigt jämn.

Klinker utgöres av till sintring bränt tegel. Detta material, som mest
utnyttjats i Amerika, användes först så gott som uteslutande i stadsgator, men har på
senaste tiden blivit rätt mycket prövat även som vägbeläggning. I flera länder göres
också klinker av masugnsslagg med gott resultat. Klinkerns standarddimensioner
i U. S. A. äro bredd 21/2”—3x/2”, höjd 4”, längd 8”—8*/2”. Underbädden utgöres numera
i allmänhet av betong, sedan man tidigare med mindre gott resultat försökt med
svagare grund. Klinkern sättes antingen i en noga utjämnad grusbädd, 25—50 mm tjock,
eller också, numera vanligare, innan bruket sprides. Även användes bitumen, eventuellt
med tillsats av sand, som förordas, i 10 mm cementbruk. Fogarna fyllas med
cement

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 18:19:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/uppfbok/7/0430.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free