Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Velocipeden, automobilen och motorcykeln, av E. Hubendick - Den motordrivna vagnen; automobilen och motorcykeln - Verkliga mekaniska vagnar under 1500-, 1600- och 1700-talen - 1800-talets ångvagnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
468
VELOCIPEDEN, AÜTOMOBILEN OCH MOTORCYKELN.
Fig. 765 o. 766. R. Trevithicks laudsvägsångvagn av 1801.
Cornwall hade han tillfälle att såsom gosse beundra Murdocks ångvagn, och han började
även tidigt att själv sysselsätta sig med ångmaskiner. Därvid bröt han med den dåtida
praxisen och Watts förhärskande auktoritet, i det att han använde ånga av högt tryck
och ofta utan kondensa tion. Härigenom erhöll han så små och enkla maskiner, att
ingen trodde det vara möjligt att kunna alstra någon effekt med dem och regeringen
sände ingenjörer till honom för att övertyga sig om att man verkligen kunde driva
ångmaskiner utan kondeusation. Maskinernas små dimensioner gjorde dem särskilt
lämpade för drift av ångvagnar. Han utförde därför 1797 en liten modellvagn, fig.
762 och 763, vilken
arbetade tillfredsställande
och förevisades gående
på bordet eller golvet
för vänner och
besökande. Denna modell hade
en dubbeltverkande
cylinder om 1.55 tum
diameter och 3.6 tum
slaglängd. En fotografi av
vagnen, som är bevarad
i Science Museum i
London, visar fig. 764.
Innan Trevithick
fortsatte med sina försök ville han undersöka huruvida friktionen mellan hjulen och
marken var så stor att en på hjulen angripande kraft kunde sätta vagnen i rörelse.
Den allmänna åsikten på den tiden var nämligen den motsatta. På sommaren 1801
utförde han tillsammans med sin vän Davis Gilbert försök häröver, vilka gåvo ett
tillfredsställande resultat. Han började då genast bygga en stor ångvagn, vilken
sattes i gång på själva julaftonen år 1801. Han körde utan svårighet gatan fram
med sin vagn, fig. 765 och 766, och lät så många personer som kunde få rum stiga upp och
deltaga i färden. En deltagare i provturen berättar därom: »Då vi sågo att kapten Dick
(så kallades Trevithick i sin hembygd) inom kort skulle hava ångan uppe, hoppade så
många som kunde få plats upp på vagnen, det torde hava varit 7 eller 8 personer. Från
Weith till Camborne Bake var en betydande stigning, men vagnen flög uppför, som en
liten fågel. Som vi sutto mycket sammanpackade, hoppade jag av. Vagnen körde
fortare än jag kunde gå och gick ännu cirka en kvarts mil uppför kullen.» Detta är i
sanning ett vackert resultat vid ett första försök. Då härigenom även var bevisat
möjligheten av att kunna framdriva stora vagnar med ånga, uttogo Trevithick och hans
kusin Vivian patent på högtrycksångmaskiners användning på ångvagnar, vilket
beviljades 1802.
Så hade under 1700-talets senare hälft ångvagnen framträtt såsom en realiserbar
möjlighet.
1800-talets ångvagnar.
Med 1800-talets ingång börjar i England en i högsta grad intressant utveckling av
ångvagnen, vilken vi nu skola följa.
De av Trevithick utförda uppmuntrande försöken hade till följd att han 1802 byggde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
