Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Gator, av Erland Hedström - Gatorna i äldre tider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
GATOR.
Fig. 903. Ex. på gatu- och byggnadskultur i Stockholm.
var behaglig att trafikera men som visade sig mycket eldfarlig och dessutom fick tjäna
som gömställe för allehanda avfall och orenlighet.
Försök till stensättning, som till exempel i Frankrike och Tyskland förekommit redan
under 12:te och 13:de århundradet, gjordes i vårt land på 1500-talet. Som försöken
utföllo till tämlig belåtenhet gick det så småningom därhän, att för huvudstadens del i
ett kungligt brev år 1664 föreskrevs, »att gatorna skola allestädes vara jämnade och
stensättas med rätt och tillbörligt avlopp för vatten och orenlighet». År 1725
förordnades, att »gatorna måste läggas med jämna stenar, men inga små eller kullriga».
Rännstenarna skulle läggas av huggen kantsten, och de, som löpte tvärs över gatan, »måste
för all ting vara av breda gatustenar som ock icke tvärdjupe nederlagde, på det vagnar
och kärror så mycket lättare måge kunna gå däröver». Tomtägaren var skyldig att låta
utföra stensättningen framför sin tomt; om han tredskades ordnades saken genom
stadens försorg på hans
bekostnad med tillägg av
böter.
Beläggningsproblemet
omhuldades sålunda med
en viss iver, men icke
förty lämnade gatorna
mycket övrigt att önska. Den
sten, som användes, var
trots förordningarna
ganska ojämn och utgjordes
så gott som uteslutande av
s. k. fältsten. Någon
egentlig gångbana fanns icke,
och rännstenarna, där
sådana funnos, lågo utmed
vardera sidan av gatan,
tätt intill eller c:a 2 alnar
från husväggen. Vid regn svämmade vanligen de grunda rännstenarna över, så att de
trafikerande fingo vada fram på gatorna. Utrymmet mellan hus och rännsten
belamrades vanligen med trappor, tjärtunnor, bikupor m. m., ja, t. o. m. svinstior. I gatans
mitt lades emellanåt en rad flata stenar, s. k. »borgmästarestenar», möjligen avsedda
för överhetens bekvämlighet.
Upphöjda gångbanor kommo i Sverige i bruk först ett gott stycke in på 1800-talet.
Körtrafiken hade då hunnit bliva så pass livlig, att de flata stenarna i gatans mitt ej
mycket kunde användes av fotgängare; i stället förlädes nu rännstenen till mitten av
körbanan.
Slät, bearbetad gatsten omnämnes först vid slutet av 1700-talet. Tanken på dess
användning i vårt land blev aktuell först mot mitten av 1800-talet och möttes till en
början av stark opposition. Man befarade nämligen, att såväl hästar som fotgängare
skulle halka på den släta ytan. Ungefär samtidigt började rännstenarna förläggas
mellan de upphöjda trottoarerna och körbanan i stället för i gatans mitt.
Efter den tuktade stenen ha så småningom en hel del andra beläggningsformer
kommit till användning, såsom makadam-, träkubb-, asfalt-, cement- och tegelbeläggningar,
vilka såsom varande i våra dagar aktuella komma att i fortsättningen närmare beröras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
