Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Järnvägar, av Oscar Werner - Uppkomst och utveckling - De första spårbanorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPKOMST OCH UTVECKLING. DE FÖRSTA SPÅRBANORNA. 591
sålunda år 1565 av Earlen av Rutland, men först 100 år senare blev detta
fortskaffnings-medel använt i regelbunden kommunikation.
År 1669 insattes den »flygande vagnen» mellan Oxford och London, vilken sträcka
tillryggalades inom loppet av en dag. Så kommo diligenserna till och gjorde sitt
segertåg genom världen. När järnvägarna sedan började användas även för personbefordran,
var det naturligt, att de populära diligenserna helt enkelt försågos med ett underrede
med järnvägshjul, varefter de användes som järnvägsvagnar. Diligenserna satte sålunda
sin prägel på de första järnvägstågen, fig. 970. Vägarnas godsvagnar — kärrorna —
hade redan dessförinnan upptagits av järnvägarna.
Det visade sig snart med den oerhörda utveckling, som järnvägarna de första åren
erhöllo, att oxar och hästar som dragkraft voro alldeles otillräckliga. Anspråken på
såväl hastighet som transportförmåga stego. Kraftigt gjorde sig därför behovet
gällande, att för vagnarnas framförande kunna få större styrka, än vad som med oxar och
hästar kunde åstadkommas.
Fig. 970. Järnvägståg, draget av hästar. Ar 1825.
Ångan, som något tidigare upptäckts som kraftkälla, började då användas först
på så sätt, att efter vägarna utställdes stationära ångmaskiner, vilka medelst linor drogo
vagnarna. Men de många olägenheter, som därmed voro förenade, gjorde att dåtidens
uppfinnare ansträngde sig att åstadkomma rörliga maskiner. Den franske officeren
Cugnot var den förste, som konstruerade ett lokomotiv för framdrivande av fordon
å väg, men lyckades icke, ty vid första framträdandet å en gata i Paris år 1770
välte hans ångvagn, och vidare försök förklarades vara för farliga för att få göras.
Ungefär samtidigt inlämnade emellertid en engelsman vid namn Edgeworth till engelska
vetenskapsakademien ett förslag att bygga järnbanor samt att därpå framdriva tåg med
ånga på så sätt, att utmed rälssträngarna anbragtes en ändlös lina, som skulle drivas av
stationära ångmaskiner. Förslaget belönades med guldmedalj men kom ej till utförande.
Så kom Trevithick år 1803 med sin epokgörande uppfinning — ett lokomotiv med
glatta hjul, som skulle gå på glatta räler. Maskinen var emellertid för tung och tryckte
sönder rälerna, varför den utan vidare ställdes åt sidan, då fabriksägarna icke ville
bekosta nya och starkare räler. Sålunda blev detta friktionslokomotiv, som förverkligade
den riktiga principen: vagnarnas framdragande på grund av friktionen mellan
drivhjul och räler, utan praktiskt värde för utvecklingen. Tillfälligheterna firade även på
den tiden sina triumfer. Dåtidens uppfinnare kände såtillvida till mekanikens lagar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
