Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROSYSTEMENS UTVECKLING FRÅN ÄLDSTA TILL NYASTE TID.
853
Fig. 1272. Gustafs bro över Gavleån vid Gävle.
sekundära valv är romersk, men den tillämpades vid antika romerska valv endast
på murverket över mellanpelarna och aldrig på påmurningen över valvet. Figurerna
1251 och 1253 visa typiska exempel på dylik upplösning av pelarmurverk. Under senare
hälften av 1800-talet byggdes i Frankrike storartade stenbroar särskilt i samband med
järnvägsbyggandet. I fig. 1274 visas ett exempel från denna tid på ett högt valv med
massiv påmurning över valvringen, och fig. 1275 visar huru upplösning av murverket över
valvringen kan verkställas genom
byggandet av sekundära pelare
och valvbågar ovanpå det primära
valvet, som är det väsentligaste
i konstruktionen. Man kan säga,
att huvudvalvet med sin övre
välvning bildar en fast grund, på
vilken sedan en viadukt kan
byggas av ungefär samma art som
på land. Ibland kan det hända,
att yttersta vederlaget för ett
mindre sidovalv anordnas ute på
spännvidden för ett större
mittvalv, och detta leder till en
bro
typ av det slag, som visas i fig. 1276. Nyssnämnda båda sätt att verkställa upplösning
avse påmurningen över den primära valvbågen. Men det bärande huvudvalvet självt
kan också upplösas, exempelvis i tvenne bågar med ett ganska brett öppet mellanrum,
som övertäckes med en brobaneplatta. Detta byggnadssätt är använt av professor
Sèjourné i Paris vid byggandet av 85-metersvalvet för bron över Petrusdalen i
Luxemburg (fig. 1277).
Vid byggandet av murade valv är det av stor vikt, att valvet får den statiskt
riktiga form, som hindrar uppkomsten av dragspänningar, enär murverket har ringa
Fig. 1273. Bro över Seine vid Neuilly utanför Paris, byggd av Perronet.
motståndskraft mot dylika påkänningar. Under forntiden och medeltiden beaktades
icke denna synpunkt, utan valvformen fastslogs från början i överensstämmelse med
den rådande smakriktningen såsom: halvcirkel- eller romerskt valv, cirkelsegment båge,
ellips, korgbåge, spetsbåge eller gotiskt valv o. s. v. Valvets rent statiska funktion
beaktades icke tillräckligt, och detta var anledningen till instörtandet förr eller senare
av många valv från denna tid och av denna art. Spetsbågen är den mest ömtåliga
valvformen, som med nödvändighet fordrar en stor extrabelastning i hjässan för att kunna
hållas i jämvikt. I fig. 1258 har visats, huru en sådan belastning har åstadkommits på
konstlad väg, och det är mera sällan som den finnes från början och sålunda motiverar
den gotiska valvformen. Detta senare äger emellertid verkligen rum vid den av
professor Sèjourné byggda Pedrouse-bron. i Pyrenéerna (fig. 1278), där ett spets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
