Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BROSYSTEMENS UTVECKLING FRÅN ÄLDSTA TILL NYASTE TID.
863
Fig. 1297. Landsvägsbro över Striegauer
Wasser i Schlesien, byggd år 1794 med
13 meters spännvidd.
dröjde emellertid lång tid, innan, idéerna att bygga metallbroar blevo förverkligade.
Då den engelske ingenjören John Smeaton omkring år 1755 började tala om
möjligheten att bygga broar av gjutjärn, möttes han med misstro, och man frågade honom:
Huru skall dock det spröda gjutjärnet kunna bära, då inte ens de grövsta timmerstockar
förmå göra det! Smeaton profeterade då: Snart
kommer den tid, då människorna bo i järnhus och
fara över haven i järnfartyg. Hyttmästaren John
Wilkinson i Coalbrookdale fasthöll emellertid så
ivrigt i denna tankegång, att han av befolkningen
blev kallad »iron mad» och på sin gravsten fick titeln
»The Iron Tool», men hans strävanden lyckades dock
till sist och under åren 1776—1779 göts världens
första järnbro av tackjärn i Coalbrookdale i England.
Denna bro, som visas av fig. 1296, är en bågbro
med 31 meters spännvidd och användes än i dag för landsvägstrafik över Severn vid
Coalbrookdale. I brons omedelbara närhet har uppstått en liten stad som efter den fått
namnet Ironbridge. En liknande men betydligt mindre järnbro byggdes år 1794 över
Striegauer Wasser i Schlesien (fig. 1297), och denna bro, som ännu är i gott behåll och fullt
användbar för trafiken, blev den första järnbron på europeiska fastlandet. Då ett nytt
Fig. 1298. Bron över Wear i Wearmouth vid
Sunderland i sin ursprungliga form sådan den
ü & byggdes av frimurarelogen i Sunderland.
Fig. 1299. Southwark Bridge över Thames i
London.
byggnadsmaterial uppkommer, är det en vanlig företeelse, att de byggnadsformer, som
danas därmed till en början ingalunda bliva nya, utan tvärtom anslutas de ängsligt och
med möda till vad som förut är vedertaget för gamla materialier. Broarna över Severn
och Striegauer Wasser äro ju sålunda typiska träkonstruktioner, översatta i gjutjärn. Till
sina hållfasthetsegenskaper liknar emellertid gjutjärnet mera den naturliga stenen än
träet, ty båda kunna uthärda stora tryckpåkänningar, under det att de äro ömtåliga
för dragning. Senare byggda gjut järnsbroar ansluta sig också mera till stenvalvets
teknik. Betydande och hastiga framsteg gjordes särskilt i England i fråga om byggandet
av gjut järnsbågar, och redan så tidigt som 1796 hade man där vid byggandet av en
bro över floden Wear vid Sunderland (fig. 1298) uppnått en spännvidd av 72 meter, vilket
spann — ifråga om gjut järnsbroar — sedermera endast har överträffats med 1 meter,
nämligen för de 1819 fullbordade gjut järnsbågarna för mittspannet till Southwark
Bridge över Thames i London, (fig. 1299). Betydligt större gjut järnsbroar hava emellertid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
