Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Brobyggnader, av Otto Linton - Brosystemens utveckling från äldsta till nyaste tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
862
BROBYGGNADER.
Fig. 1295. Rektangulär balk med
brobanan i underkant.
Fig. 1296. Landsvägsbro över Severn vid
Coal-brookdale i England. Världens första järnbro,
byggd av gjutjärn under åren 1776—1779 med
31 meters spännvidd för stora bågen.
kommit till utförande vid brobyggnader. För väl formade valv och bågar äro momenten
mycket mindre än för balkar, och därför kan också den massiva rektangulära
tvärsektionen på lågkant vid förstnämnda system användas för betydligt större spännvidder —
eller omkring 100 meter — ån vid balksystemen. Genom att vända den rektangulära
massiva sektionen på högkant (fig. 1292 b), blir den betydligt mera motståndskraftig i
avseende på upptagandet av böjningsmoment på grund av
vertikala krafter. Denna sektionsanordning lämpar sig
särskilt för stora och höga valv (fig. 1294) samt för
balk-broar med balkarna ovanför brobanan (fig. 1295). Då
brobalkarna ligga helt och hållet under brobanan, är
T-sektionen (fig. 1292 c) den vanligaste och den som
till-gripes, då den rektangulära sektionen på lågkant (fig.
1292 a) till följd av stora kraftverkningar börjar utfalla
tung och klumpig samt oekonomisk. Den T-formade sektionen kan förstärkas i
enlighet med fig. 1292 d, vilken tvärsnittsform särskilt lämpar sig för upptagandet av tryck
i underkanten. Såväl för balkar som för flacka valv med stora kraftverkningar lämpar
sig den i fig. 1292 e visade, helt slutna, lådformiga tvärsektionen, vilken exempelvis är
använd för det i fig. 1286 visade stora Tibern valvet i Rom. För valv och bågar med de
allra största spännvidderna måste upplösningen av tvärsnittet drivas ännu längre med
spridda flänsar och sammanhållande
fackverk liksom för en järnkonstruktion. I fig.
1292 f visas ett dylikt bågtvärsnitt av
järnbetong, föreslaget av den franske ingenjören
H. Lossier för ett omkring 500 meters valv.
Vid järnbetong valv med stora
spännvidder är det av särskild vikt att i
möjligaste mån söka nedbringa den egna vikten,
vilket kan ske genom upplösning av
tvärsnittet och genom användning av
kvalitets-betong med särskilt höga hållfasthetssiffror
och helst på samma gång låg specifik vikt.
En stark lättbetong är det, som behöves för
ändamålet. Järnbetongen, som ännu icke är 50 år gammal såsom brobyggnadsmaterial,
har — trots sin snabba utveckling — säkerligen ytterligare möjligheter till nya framsteg
på området.
I forntiden och medeltiden uppskattade man järnet huvudsakligen på grund av dess
stora betydelse för krigsändamål och vid vapentillverkning. För fredliga värv användes
det på den tiden i ganska ringa omfattning. Inom byggnadskonsten förekom det endast
för smärre konstruktionsdelar, såsom beslag, dubbar och hakar för sten och träförband,
förbindningar till träbyggnader, förankringar för valv och kupoler. Orsaken härtill
är närmast att söka däruti, att järn och stål på den tiden, tillfölje ofullkomliga
framställningsmetoder, voro allt för dyrbara metaller för att kunna användas till annat än
för fyllandet av de allra nödvändigaste behoven. Ehuru sten och trä voro de
förhärskande brobyggnadsmaterialierna ända intill början av 1800-talet, så finner man dock
i en skrift från år 1617 av en venetiansk munk, Faustus Verantius, den tanken
framkastad att bygga broar och takstolar av metall. Gjutjärnet var känt långt före
Verantius, men det oaktat föreslår han att bygga broar av »klockmetall» eller brons. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
