Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Kalk, cement och gips. Konststen. Av Åke Esbjörnsson - Murbruk - Tillverkning av murbruk - Cement - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
KALK, CEMENT OCH GIPS. KONSTSTEN.
Gipsmurbruk. Naturlig gips utgöres av ett vattenhaltigt kalciumsulfat, CaSO4.2H2O,
som genom upphettning och därunder inträdande vattenavskiljning göres användbart
som bindemedel. Gipsens användbarhet beror på att den återförenar sig med vatten
under hårdningsfenomen.
Beroende på rågipsens upphettningsgrad erhållas flera olika slags gips, vilket framgår
av schemat på sid. 66, som angiver gipsens egenskaper vid olika upphettningsgrader.
Såsom murbruk för vanliga murverk användes gipsen numera icke, utom möjligen
vid fyndorterna, företrädesvis i Paris omgivningar, Estland och i södra Harz. Gipsens
egentliga användningsområde ligger inom stuckatur och konststenindustri, varom
utförligare under avdelningen om konststen.
CEMENT.
Av alla nutida murbruk intager cementet den främsta platsen icke blott som ett
vattenbeständigt, hydrauliskt, murbruk utan jämväl, på grund av de ständigt
stegrade anspråken inom byggnadstekniken, såsom ett för betong och järnbetong
lämpligt material av stor styrka.
Ordet cement har sedan urminnes tider varit benämningen på ett med tillsats av
vulkaniska bergarter berett hydrauliskt murbruk. Under utvecklingens gång har ett
stort antal andra och fullkomligare hydrauliska murbruk blivit kända, såsom
portland-cement, naturcement, slaggportlandcement, slaggcement, järncement, aluminatcement,
smältcement och några andra specialcement. Av dessa överträffar portlandcementet i
tillverkningsmängd vida alla de övriga slagen och går i dagligt tal under den
förkortade benämningen cement.
Historik.
De äldsta bekanta murbruken bereddes av kalk och gips och voro kända hos
egyptierna redan omkring år 2 600 f. Kr. Dessa murbruk voro dock icke vattenbeständiga,
men man finner, att judarna under Salomos tid beredde ett vattenfast murbruk av
kalkmurbruk genom tillsättning av tegelmjöl. En liknande utväg tillgrepo de gamla
romarna omkring år 2 000 f. Kr., då de beredde ett hydrauliskt murbruk av
kalkmurbruk genom tillsättande av en finpulvriserad, vulkanisk bergart, puzzolan, funnen vid
Pozzuoli i närheten av Neapel, och som därav fått namnet puzzolancement. Denna
bergart innehåller löslig kiselsyra, som efter målning och blandning med kalk vid
vatten-tillsättning antager hydrauliska egenskaper. Andra liknande bergarter äro santorinjord
från Santorinön och trass från Rhenländerna och andra ställen.
Dessa murbruk funno flitig användning under de gamla grekernas och romarnas
storhetstid för den dåtida livliga och storslagna byggnadsverksamheten, varom såväl
en mångfald byggnadslämningar som historiska skrifter från denna tid bära vittne.
Men tillverkningen synes därefter hava fallit i glömska. Först år 1682 återupptogos
dessa tillverkningar av holländaren Santen, som vid Rhen byggde en kvarn, varifrån
malen trass försändes till kringliggande länder. Ännu användes trass som
tillsättnings-ämne för vissa murbruk och cement.
Efter hand upptäckte man emellertid, att vissa orena kalkstensslag, i motsats till
den rena kalkstenen, lämnade ett bättre och delvis hydrauliskt murbruk. Anledningen
härtill konstaterade engelsmannen John Smeaton vara kalkstenens förorening av lera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
