Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Porslin och andra finkeramiska produkter. Av Hjalmar Olson - Råmaterial för massa och glasyr - Plastiska råmaterial - Icke plastiska råmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÅMATERIAL FÖR MASSA OCH GLASYR.
129
kalk, dolomit o. s. v., bildade späcksten. Den mest kända fyndigheten i Europa
för keramiskt användbar späcksten finnes vid Göpfersgrün och Thiersheim i
Fichtelgebirge.
Späcksten utgör råmaterialbasen för tillverkning av det elektrotekniska
isolations-materialet steatit (se sid. 155).
Icke plastiska råmaterial.
1. Kvarts.
2. Fältspat.
3. Kalkspat.
4. Kalciumfosfat.
1. Kvarts. Inom den finkeramiska industrin användas av de i naturen
förekommande kvartsmineralen gångkvarts, kvartssand och flinta. Gångkvarts föredrages
vid tillverkning av det finaste porslinet, enär den förlänar godset en större
genomskinlighet. Den bästa gångkvartsen i Europa fås från Sverige och Norge och erhålles
ofta som biprodukt vid fältspatsbrytning. Kvartssand är en förvittringsprodukt, vilken
på vissa platser bildar stora lager. De bästa förekomsterna finnas under brunkolslager i
Mellaneuropa, t.ex. vid Dörentrup och Hohenbocka i Tyskland. I sin renaste form kallas
den vanligen glassand. Innan den användes för finkeramiskt ändamål eller
glastillverkning, tvättas den i stora tvättanläggningar, varigenom föroreningarna avlägsnas.
Flinta förekommer bl. a. i Frankrike och på den danska kusten.
Typiska analyser för de olika kvartsmaterialen återgivas i tab. 4. Användbara för
finkeramiskt ändamål äro endast sådana, vilka hålla maximum några tiondels procent
järnoxid.
Kvarts är en mycket viktig beståndsdel i finkeramiska produkter;
fältspatporslins-massan innehåller i medeltal c:a 20—30 %, flintporslinsmassan c:a 40—60 %. Dess
kemiska och fysikaliska egenskaper utöva stort inflytande såväl under massans
beredning som formgivning, torkning, bränning och avkylning.
2. Fältspat. Följande huvudtyper av fältspater finnas:
1. Kalifältspat (ortoklas); teor. sammansättn. K2O • A12O3 • 6SiO2.
2. Natronfältspat (albit); » » Na20 • A12O3 • 6SiO2.
3. Kalkfältspat (anortit); » » CaO • A12O3 • 2SiO2.
4. Kalknatronfältspat (plagioklas) = blandningar av albit och anortit.
Den finkeramiska industrin använder praktiskt taget endast kalifältspat. De största
och bästa fyndigheterna i Europa finnas i Sverige och Norge, där fältspaten förekommer
i form av större eller mindre linser i pegmatit. Fältspaten innehåller i regel järnhaltiga
föroreningar, såsom biotit, turmalin och hornblände, vilka måste avskiljas.
I vissa fall kunna fältspatrika bergarter, såsom pegmatit, skriftgranit, »cornish
stone», samt fältspathaltiga sandarter ersätta fältspat under förutsättning, att de icke
innehålla för mycket föroreningar. En viss olägenhet med dessa material är, att de till
sin sammansättning icke äro så jämna som fältspat.
Fältspat är liksom kvarts en väsentlig beståndsdel i fältspatporslins- och
flintporslinsmassan. I den förra ingår den till c:a 20—30 % och i den senare till c:a 5—15 %.
9—281013. Uppfinningarnas bok. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
