Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grovkemikalier. Av Bertil Ekholm - Salpetersyra - Salpetersyra ur luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SALPETERSYRA. DESS FRAMSTÄLLNING UR LUFT.
241
är så liten, att den i tekniken kan negligeras. På detta sätt sönderdelas minsta möjliga
mängd salpetersyrlighet och utbytet blir det bästa.
De första, som försökte exploatera förfarandet i fabriksskala, voro amerikanerna
Bradley och Lovejoy. De grundade ett bolag, The Atmospheric Products Company,
vilket med begagnandet av kraft från Niagarafallen under åren 1900—1904 drev en
försöksfabrik. Efter denna tid nedlades dock driften, då den ej kunde göras ekonomiskt
bärande.
De, som först lyckades att lösa uppgiften så, att den blev praktiskt användbar,
voro norrmännen professor Chr. Birkeland och ingenjör Sam. Eyde. Efter försök i en
mindre anläggning vid Ankerlökken 1903 blev 1905 en större dylik på 3 000 kw tagen
i bruk vid Notodden. Deras förfarande grundar sig på att med tillhjälp av en stark
elekt-romagnet sprida en växelströmsljusbåge till en cirkelformig skiva. I denna s. k. »sol»
förbrännes den inblåsta luften. Några år senare, eller år 1907, var tysken Schönherr
färdig med sin metod, utarbetad vid Badische Anilin- und Sodafabrik (B.A.S.F.).
Karakteristisk för denna metod är förbränning av luft i en ljusbåge, utblåst till
5 å 6 m längd inuti ett rör. Samma upprinnelseår har även system Pauling, vilket
fått användning i Italien, Frankrike och Tyrolen. Ljusbågen, i vilken
luftförbränningen här sker, är alstrad mellan tvenne elektroder av samma form som en
hornåskledare.
Då kraftåtgången vid alla metoder enligt ljusbågsförfarandet är mycket stor, bliva
de bundna vid orter och länder med billig vattenkraft. Att så måste bliva förhållandet
framgår av följande sammanställning över energiåtgången per ton bundet kväve
enligt de viktigare syntesmetoderna:
Förfarande:
Kilowattim. per
ton kväve
Ljusbågs-................................................................... 68 000
Kalkkväve-.................................................................. 15 000
Syntetisk ammoniak m. väte vunnet genom elektrolys av vatten . 20000
Syntetisk ammoniak m. väte från kol eller koks.............................. 4 000
De utan jämförelse största luftsalpeteranläggningarna ägas av Norsk
hydroelekt-risk Kvaelstoff A/S i södra Norge, där de geografiska och klimatiska förhållandena
äro särskilt lämpade för utvinnande av billig vattenkraft i stor skala. Sammanlagt
350 000 hk äro vid deras anläggningar i Notodden och Rjukan tagna i bruk för
framställning av luftsalpetersyra enligt Birkeland-Eydes metod. Utom i Norge har
luftsalpetersyra framställts vid ett antal fabriker på kontinenten, särskilt under
världskriget, men de flesta äro nu nedlagda, och utvecklingen på området har avstannat,
sedan ammoniaksyntesen och ammoniakförbränningen alltmera fulländats. Norsk
Hydro tillverkade 1926 omkring 97 % av allt enligt ljusbågsprocessen bundet kväve,
men denna kvantitet utgjorde dock ej stort mer än 5 % av allt i hela världen enligt
olika metoder bundet kväve. 1929 hade ljusbågsprocessens andel sjunkit till cirka
1 % av världsproduktionen av syntetiskt kväve.
Norsk Hydro har, enligt beslut 1927, sista åren till stor del frångått
Ijusbågs-metoden och i stället övergått till ammoniaksyntesförfarandet enligt Haber—Bosch
med ur vatten elektrolytiskt vunnet väte.
I fig. 222 visas schematiskt en Birkeland—Eyde-ugn. A är en cylindrisk mantel
av järn, invändigt fodrad med murverk. Mitt i ugnen är anbragt en kärna av chamotte,
16—281013. Uppfinningarnas bok. VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
