Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kemikalier och läkemedel. Av Olof Svanberg och Stig W:son Bergman - Metalloider eller icke metalliska ämnen och deras föreningar - Kväve - Fosfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330 KEMIKALIER OCH LÄKEMEDEL.
Slutligen må kvävevätesyran, N3H, omnämnas. Den är explosiv liksom dess salter,
i synnerhet blyazid, Pb(N3)2. Denna användes i tändhattar, vilka äro avsedda att sätta
i gång explosionen i sprängämnen, som behöva en stark impuls för att detonera.
Fosfor.
Fosfor förekommer i mineralet apatit, som är ett dubbelsalt av kalciumklorid (eller
-fluorid) och kalciumfosfat, vilket på sina ställen bildar större, sammanhängande
förekomster och dessutom i regel finnes insprängt i urberget, såsom granit och gnejs. Fosforit,
kalciumfosfat, bildas genom sönderdelning av apatit och vidare ur djurlämningar.
Djurkroppen innehåller nämligen betydande mängder fosfor, i det benen till stor del bestå av
kalciumfosfat, som kvarstannar och utgör huvudbeståndsdelen i askan, då benen
förbrännas. Den s. k. guanon består av sjöfågelsexkrement, innehållande fiskben
(fosfatrika) och urinsyrade salter (kväverika), och utgör ett värdefullt fosfor- och
kvävegödningsmedel. Genom förstening av guano hava vissa fosfatmineral bildats, bl. a. på
Söderhavs-öarna. En viktig grupp fosforhaltiga, organiska ämnen äro lecitinerna, som ingå i
hjärnsubstansen och även finnas företrädda i växtvärlden. Fosforns stora betydelse för
växterna gör, att man på odlad mark måste sörja för tillförseln av fosfor i lämplig form.
Detta sker genom konstgödning med bl. a. den ovannämnda guanon, med superfosfat
(se kalcium) och med thomasfosfat — ett kalciumfosfat, som erhålles vid järnhanteringen.
Den fria fosforn framställdes första gången av alkemisten Brandt (Hamburg 1669)
genom en tillfällighet under sökandet efter de vises sten. Han indunstade och glödgade
urin, varvid bildades fosfat och därur fosfor genom reduktion med det kol, som
härstammade från de organiska beståndsdelarna.
Tekniskt framställer man fosfor genom stark glödgning av kalciumfosfat med
kvartssand och kol. Genom destillation renas den råa produkten och g jutes efter avfärgning i
stänger. Så behandlad är fosforn färglös eller gul och mjuk som vax samt så eldfarlig, att
den tänder sig själv genom den uppvärmning, luftens oxidation åstadkommer. Därför
är det av yttersta vikt, att den gula fosforn alltid förvaras och så vitt möjligt även
hanteras under vatten. Den gula fosforn är ytterst giftig och sprider sig hastigt i kroppens
fettvävnader och nervsubstans; den är löslig i en del organiska vätskor, t. ex. kolsvavla;
vidare lyser den svagt på grund av oxidationen i luft, s. k. fosforescens.1
Det finnes en annan form av fosfor, som i många avseenden skiljer sig från den gula,
nämligen den röda fosforn, som varken är giftig, självlysande, löslig i kolsvavla eller
själv-antändlig. Såsom en tekniskt — för tändsticksindustrien — värdefull produkt framställes
den genom upphettning av den gula modifikationen i järnpannor till 240 — 300° ■—
naturligtvis under uteslutande av luft.
Med väte bildar fosforn flera föreningar, bl. a. gasformigt fosforväte eller fosfin, som är
sammansatt analogt med ammoniak, nämligen PH3.
Två oxider finnas, fosfortrioxid, P2O3, och fosforpentoxid, P2O5. Den senare bildas
direkt vid förbränning i luft, vilket är anmärkningsvärt i jämförelse med svavel, vars
lägsta oxid bildas vid förbränning, under det att den högre oxiden för tillverkning av
1 Namnet fosfor, som just syftar på denna egenskap, är bildat av ett grekiskt ord, som betyder
»ljusbringare». Fosforescensen tjänar också till att påvisa fosfor vid förgiftningar, vilka på
fosfortändstickornas tid inträffade betydligt oftare än nu. Man kokar helt enkelt maginnehållet på den förgiftade
med vatten, och ångorna kondenseras i en kylare. Eventuellt förekommande giftig fosfor destillerar härvid
med vattnet och avsätter sig sedan i kylaren, där man i mörker kan iakttaga fosforescensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
