Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Kemikalier och läkemedel. Av Olof Svanberg och Stig W:son Bergman - Metaller och deras föreningar - De alkaliska jordartsmetallerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344
KEMIKALIER OCH LÄKEMEDEL.
De ALKALISKA JORD ARTSMET ALL ERNA.
Metallerna kalcium, strontium, barium och radium tillhöra den andra gruppen i
det periodiska systemet och utgöra tillsammans de alkaliska jordartsmetallerna.
Gemensamt gäller, att de ingenstädes i naturen förekomma i fri form, att deras salter äro färglösa,
och av dessa äro sulfat, neutrala karbonat och neutrala fosfat mycket litet lösliga i
vatten. Att så är förhållandet med sulfaten, är särskilt kännetecknande, då utom de
nämnda och blysulfat alla sulfat äro lösliga i vatten. Från varandra kunna
jordarts-metallerna skiljas bl. a. genom sina spektra. Införas salter av de respektive metallerna
i en icke lysande låga, färgas denna med den för den förgasade metallföreningens
emissionsspektrum karakteristiska färgen. Så blir lågans färg för en kalciumförening
gulröd, för en strontiumförening purpurröd, en bariumförening blekt gulgrön och för en
radiumförening karminröd. Metallerna kunna icke reduceras med kol eller väte ur sina
oxider.
Kalcium. Som redan under syre framhållits, är kalcium ett av de på jordytan
rikligast företrädda elementen, nämligen det femte i ordningen, utgörande tre och en
halv procent av jordskorpan. Kalciumföreningarna hava också haft en motsvarande
betydelse för den mänskliga kulturen, och deras användning till byggnadsmaterial
sträcker sig tillbaka till förhistorisk tid.
I naturen förekommer kalcium som nämnt endast i bunden form nämligen i en hel del
viktiga och värdefulla mineral. Dess karbonat uppträder sålunda som kalkspat, marmor,
kalksten och krita, sulfatet som gips och silikatet bl. a. i kalkfältspat. Fosfat äro apatit
och fosforit, fluoriden är flusspat. Även i djurriket förekommer kalken som en viktig
beståndsdel i benstommen.
Metalliskt kalcium framställdes första gången av engelsmannen Davy år 1808 på
elek-trolytisk väg. Denna metod är också den enda framkomliga, och kalcium framställes
numera tekniskt enligt metoder, utarbetade av Borchers, Ruff och Plato. I en koldegel,
som tjänar till anod (positiv pol), smältes (vid 660°) en blandning av 100 delar
kalcium-klorid och 16.5 delar kalciumfluorid. Katoden (den negativa elektroden) består av en
järntråd, och vid denna avskiljes under elektrolys med hög strömtäthet (stark ström pr
ytenhet av katoden) metalliskt kalcium i fast form. Metallen är silvervit och smidbar,
och den smälter vid 800°. Den sönderdelar vatten liksom alkalimetallerna men mindre
häftigt, bl. a. på grund av det bildade hydratets ringa löslighet.
Försöker man framställa metallen genom oxidens reduktion med kol, måste man
tillgripa mycket höga temperaturer, minst c:a 1 700°, enär oxiden är mycket beständig. Vid
så hög temperatur förenar sig emellertid kolet med kalcium till föreningen CaC2,
kalciumkarbid, en tekniskt mycket viktig produkt, i stor skala framställd i elektriska
Ijusbågs-ugnar, som beskickas med en blandning av koks och bränd kalk. Den erforderliga
temperaturen uppnås vid 60 volts spänning och en strömstyrka av minst 2 000 ampère.
Framställningen daterar sig från 1890-talet, då Böhm, Wilson, Borchers och Moissan
utarbetade metoderna.
Det är två egenskaper, som göra kalciumkarbiden värdefull. Den första är dess
förhållande till vatten, med vilket den ger acetylen enligt formeln:
CaC24-2H2O - Ca(OH)2+C2H2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
