Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Översikt över den elektrokemiska industrien och dess utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖVERSIKT ÖVER DEN ELEKTROKEMISKA INDUSTRIEN OCH DESS UTVECKLING. 373
redan 1869, strax efter uppfinningen av dynamomaskinen, den första elektrokemiska
fabriken, en liten anläggning i Wales för elektrolytisk kopparraffinering, vilken under
1870-talet följdes av några andra av samma slag. Elektrotekniken befann sig emellertid
då ännu på ett alltför outvecklat stadium, och kännedomen om de elektrokemiska
företeelsernas natur var alltför ofullständig, för att en elektrokemisk storindustri skulle kunna
utveckla sig. Först omkring 1890 voro de nödvändiga förutsättningarna härför i tekniskt
och teoretiskt hänseende för handen. Å ena sidan hade då genom kraftteknikens
framsteg och särskilt vattenkraftens utnyttjande i stor skala möjlighet skapats att
erhålla elektrisk energi till billigt pris, och å andra sidan hade genom den fysikaliska kemiens
utveckling och framför allt genom Arrhenh elektrolytiska dissociationsteori erhållits
en fast teoretisk grundval för de elektrolytiska förfarandena. Samtidigt härmed utfördes
på den tekniska elektrokemiens område en hel rad banbrytande arbeten av i främsta
rummet fransmän, amerikaner och tyskar rörande framställning av klorat, karbid,
aluminium, alkali och klor. Något senare (1896) uppfanns av amerikanen Acheson
ett förfarande för tillverkning av konstgjord grafit, varigenom ett värdefullt
elektrodmaterial för såväl elektrolytiska som elektrotermiska processer erhölls.
Alla dessa framsteg samverkade till, att den elektrokemiska industrien utvecklade
sig synnerligen snabbt från början av 1890-talet. Denna utveckling har alltjämt fortsatt
såväl genom tillkomsten av nya tillverkningar som genom utökning av de gamla, om än
produktionen under de båda senaste decennierna ökats i något långsammare tempo än
tidigare och till och med visat en tillfällig tillbakagång till följd av de omkring 1919 och
1929 inträdande svåra ekonomiska kriserna.
I Sverige uppstod tack vare de rika vattenkrafttillgångarna och framsynta mäns
insatser redan tidigt en elektrokemisk industri. Grundläggaren av densamma var direktör
Oscar Carlson i Stockholms Superfosjatjabriks A. B., som redan 1890 uttog ett första
patent på elektrolytisk kloratframställning och efter avslutade experimentarbeten 1894
startade en kloratfabrik i Månsbo vid Avesta. 1895 stiftades Elektrokemiska A. B.,
som några år senare uppförde en fabrik för alkali och klor i Bengtsfors. 1897 började vår
store mångfrestande uppfinnare De Lav al experimentera med elektrotermisk tillverkning
av zink och karbid i Trollhättan och några år senare Kjellin med tillverkning av
elektro-stål i Gysinge med användning av en ugn av ny och originell konstruktion, den berömda
Kjellinska induktionsugnen. 1899 igångsattes fabriksmässig tillverkning av karbid dels
vid en mindre anläggning i Månsbo av Fosfatbolaget och dels i betydligt större skala i
Alby under ledning av d:r Albert Pettersson, som på detta område utförde ett
framstående pionjärarbete. Vid sekelskiftet kom en andra kloratfabrik till stånd i Alby samt
smältverk för kiseljärn vid Kortfors och Gullspång och 1906 en anläggning för syrgas
och vätgas i Örebro.
Den elektrokemiska industriens stora uppsving i Sverige inträdde dock först efter
1910 i samband med tillkomsten av flera stora vattenkraftverk och betydelsefulla svenska
uppfinningar. Det viktigaste bland dessa nya kraftverk var det stora, av staten byggda
verket i Trollhättan. Stora kraftbelopp ställdes här på förmånliga villkor till förfogande
för elektrokemisk industri och togos även snabbt i anspråk, i första hand för
elektrotermisk tillverkning av zink, tackjärn och ferrolegeringar. Vidare utbyggdes av Stora
Kopparbergs Bergslags A. B. och Uddeholms A. B. stora vattenkraftanläggningar i
Bergslagen och Värmland, vilka till väsentlig del utnyttjades för tillverkning av elektrostål
och elektrotackjärn. Samtidigt byggde även Fosfatbolaget en stor kraftanläggning och
fabrik i Ljungaverk för framställning av karbid och kalkkväve. Betingelserna för
upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
