Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Elektrokemisk industri. Av Gösta Angel - Elektrotermiska förfaranden - Allmän översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELEKTROTERMISKA FÖRFARANDEN. ALLMÄN ÖVERSIKT.
409
ställer sig som följer. 1 kWh. utvecklar 860 kcal och således 1 kWår (om 350 dagar)
860 • 24 • 350 = 7 224 000 kcal. Å andra sidan utveckla 1 ton goda stenkol vid fullständig
förbränning 7—7 500 000 kcal och kosta under normala konjunkturer 20—25 kr. Om
värmet i båda fallen utnyttjades lika, skulle man således ej kunna betala mer än 20—
25 kr. per kWår, till vilket pris elektrisk energi endast i sällsynta undantagsfall kan
erhållas. Under den gjorda förutsättningen äro sålunda den elektriska uppvärmningens
konkurrensmöjligheter mycket små.
Helt annorlunda ställer sig emellertid jämförelsen, om man tar hänsyn till olikheten
i verkningsgrad vid värmets utnyttjande. Vid elektrisk uppvärmning kan man
åstadkomma värmeutvecklingen inuti ugnen och i själva reaktionsblandningen, varigenom
man kan komma upp till en mycket hög verkningsgrad. Vid en elektrisk ugn uppgår
den vanligen till 60—85 % mot exempelvis 30—50 % vid en vanlig schaktugn, 20—30 %
vid en martinugn och 2—3 % vid en degelugn. Om man även tar hänsyn
till verkningsgraden, kan man därför vid användning av
elektrisk energi för värmeändamål oftast betala ett pris
per kW år, som är flera gånger högre än priset per ton
stenkol. Ju högre temperatur som erfordras, desto fördelaktigare ställer sig den elektriska
uppvärmningen. Vid mycket höga temperaturer är den utan all konkurrens. Under det
att man med vanliga bränslen högst kan uppnå en temperatur av 1 800°, har man i
elektriska ugnar kunnat komma upp till över 3 000°.
Härtill kommer, att de elektrotermiska förfarandena ha en hel del andra fördelar.
Sålunda kan energitillförseln bekvämt regleras och mätas. Goda förutsättningar finnas
för en automatisering av driften. Genomförandet av endotermiska processer befordras
av att man kan gå upp till höga temperaturer. Tillförseln av föroreningar till produkten
från bränslet och infodringsmaterialet kan väsentligt minskas. O. s. v.
De elektriska ugnarna kunna med avseende på sättet för uppvärmningen indelas
på följande sätt:
1) Ugnar med särskilda motståndskroppar. Hit höra ugnar för glödgning,
härd-ning, smältning, porslinsbränning, bakning m. m.
2) Ugnar med chargen som huvudsakligt motståndsmaterial. Exempel:
karborun-dum- och grafitugnar (se sid. 414).
3) Ljusbåg sugnar, vid vilka värmet tillföres chargen genom strålning från en
ljusbåge. Exempel: Rennerfelts m. fl. stålugnar (se Uppfinningarnas Bok, del IV, sid. 671).
4) Blandade motstånds- och ljusbågsug nar. Dessa äro de vanligaste ugnarna vid
elektrotermiska processer, t. ex. vid framställning av tackjärn och ferrolegeringar (se
del IV, sid. 592 och 836) samt av karbid (denna del, sid. 410).
5) J.nduktionsugnar (se del IV, sid. 667):
a) Låg frekvensugnar, som utgöras av transformatorer med högt omsättningstal
och med beskickningen som sekundär ledning och som matas med lågfrekvent ström
(periodtalet vanligen 25—50).
b) Högjrekvensugnar, som sakna järnkärna och som matas med högfrekvent ström
(periodtalet vanligen = 1 000), inducerande en sekundär ström antingen i beskickningen
eller i en grafitdegel.
c) Tvåfrekvensugnar, som matas med såväl lågfrekvent trefasström som
högfrekvent enfasström, varigenom rörelserna i smältan på ett fördelaktigt sätt kunna regleras.
Beträffande de elektriska ugnarnas konstruktiva utförande hänvisas till ovan
angivna sidor i del IV och till de efterföljande artiklarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
