Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Färg och fernissa. Av Olof Svanberg - Färgstofferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424
FÄRG OCH FERNISSA.
i Grenelle vid Paris lyckades genomföra dess bildande på ett sätt, som både i fråga om
ekonomi och produktens målningstekniska egenskaper visade sig tillfredsställande.
Fabrikationen är i sina grunddrag ytterst enkel och går ut på förbränningen av ångor av
metallisk zink medelst luft. Det erhållna färgstoffet får därefter avsätta sig i en serie
trattformade anordningar, varvid den lättaste, värdefullaste produkten långsammast
avsätter sig och därmed samlas i de längst från förbränningsugnen belägna trattarna.
På detta sätt erhålles en automatisk uppdelning av produkten i olika kvaliteter, varvid
den lättaste delen även är i högsta grad befriad från oförbrända zinkrester och av den
renaste vita nyansen. De vanliga kvalitetsbeteckningarna från de ledande zinkhyttorna
äro identiska med färgen på de lacksigill, varmed faten förseglas. Man skiljer sålunda
mellan zinkvitt med »vitt sigill», finaste vara till lackfärgsfabrikation, »grönt sigill»,
finaste handelsvara, och den mera allmänt använda, något billigare sorten med rött sigill.
De något tyngre tyska sorterna från Paulshütte, Marthahütte och Ludwigshütte samt de
holländska från Maastricht äro de på vår marknad vanligast förekommande.
Litopon, täckzink, hör till de senare uppfinningarna på de vita färgstoffernas område
men kan på grund av utmärkt användbarhet redan sägas ha slagit fullständigt igenom
som ersättare för bly vitt till många ändamål inom oljemåleriet. Dess framställning härrör
från 1874, årtalet för ett patent av Orr i Glasgow beträffande ett nytt färgstoff, benämnt
Zinkolit eller »Orr’s Zinc White». Redan 1853 hade Douhet framställt färgämnet i fråga,
men hans förfarande råkade i glömska, varefter uppfinningen gjordes på nytt av
ovannämnde Orr.
Litoponet är ej någon enhetlig kemisk förening utan en intim blandning av två
vita färgstoff, zinksulfid (ZnS) och bariumsulfat (BaS04). I denna blandning är
zink-sulfiden den värdefullaste beståndsdelen, och på de olika kvaliteter, som föras i
marknaden, är sigillets färg samtidigt en upplysning om varans kvalitet och halt av
zinksulfid. Sålunda skiljer man efter detta handelsbruk på litoponmarknaden mellan följande
märken eller »sigill»:
»grönt sigill» med minst 33 % ZnS
»rött » » » » 30 % »
»vitt » » » » 26 % »
»blått » » » » 22 % »
»gult » » » » 15 % »
Båda huvudbeståndsdelarna i litoponet äro av rent vit färg, och anledningen att
bedöma varan efter dess halt av zinksulfid är att söka i den omständigheten, att
zink-sulfiden i första rummet förorsakar färgstoffets täckförmåga.
Framställningen av litopon baserar sig på dubbel omsättning mellan zinksulfat och
bariumsulfid i vattenlösning, varvid de båda <jlösliga produkter, som ingå i litoponet,
utfalla tillsammans:
ZnSO4 + BaS = ZnS + BaS04
Zinksulfat Bariumsulfid Zinksulfid Bariumsulfat
Den fullständiga gången av en litoponindustri, med användande av världsmarknadens
tillgängliga utgångsmaterial, är i korthet följande:
1. Framställning av bariumsulfid (svavelbarium) genom reduktion av tungspat, naturligt
bariumsulfat, medelst kol.
2. Framställning av zinksulfat- eller zinkvitriollösning ur metallisk zink, zinkavfall,
genom dess upplösning i svavelsyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
