Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Om bränslen. Av Evert Norlin - Flytande bränslen - Flytande bränslen genom hydrering av fasta bränslen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
OM BRÄNSLEN.
Fischer-Tropsch-metoden. Torv och ved innehålla så stora halter syre, att deras
överföring till flytande bränslen enligt dessa metoder icke torde vara ekonomiskt möjlig.
Fasta bränslens hydrering enligt Bergius-IG-nietoden. Hydrering av fasta bränslen
går i princip till på samma sätt som hydrering av oljor och tjäror. Processen kan uppdelas
i två eller tre stadier. Det fasta bränslet, stenkol eller (i Tyskland vanligare) brunkol,
ma-les mycket fint och uppslammas i en tjock olja till pastakonsistens samt försättes med små
mängder kontaktsubstans. Den så erhållna emulsionen kan pumpas genom rör, och det
finfördelade kolet uppvärmes och reagerar hastigt med vätgas i tryckugnen. Under
sumpfasperioden bildas tjock olja, mellanolja, bensin och gas. Genom variation av
katalysator, tryck och temperatur kan man inverka i önskad riktning på proportionen av
dessa olika produkter. Man kan antingen få ut just så mycket tjock olja, som behövs
till att bereda »kolpasta» för nästa fyllning, eller också låta större delen av de bildade
produkterna utgöras av tjock olja. I senare fallet bearbetas denna vidare genom två stadier,
en i sumpfas och en i gasfas. Efter avdestillation av de förångbara produkterna återstår
i första stadiet tjock olja, mineralämnena i kolet och även en del till flytande
produkter omvandlad kolsubstans. Oljan utvinnes genom centrifugering i värme, och den
fasta återstoden användes som bränsle vid fabriken. Allt efter kolets eller brunkolets
beskaffenhet torde per »renkol» utvinnas 60—80 % som flytande produkter.
Fischer-Tropsch-metoden. Enligt denna metod bringas koloxid och vätgas i
förhållandet ungefär 1 : 2 att under vanligt tryck vid omkring 200° C reagera med varandra
till följd av högeffektiva kontaktämnen, bestående huvudsakligen av kobolt- och
nickelföreningar. Den för reaktionen använda gasblandningen, s. k. syntesgas, erhålles
genom förgasning av stenkol, koks eller brunkol i speciella »vattengasgeneratorer» (se
gasformiga bränslen) samt genom blandning av vattengasen, som håller c:a 50 %
koloxid och 50 % vätgas, med vätgas, så att syntesgas erhålles. Enär kontakterna äro
mycket känsliga för svavel och vissa andra föroreningar, måste syntesgasen underkastas
en synnerligen omsorgsfull rening; svavelhalten måste nämligen nedbringas under 0.2 g
per 100 m3. Enär vidare det temperaturområde, inom vilket reaktionen har sitt
maximum, är ganska trångt och omsättningen mellan koloxid och vätgas går med
värmeutveckling, måste kontaktugnarna hava en specialkonstruktion, som tillåter
noggrann temperaturreglering. Koloxid och väte bilda vid processen vatten och kolväten,
såväl gasformiga, flytande som fasta; de senare äro paraffinkolväten, som ge fast
paraffin och ceresin. Ungefärliga utbytet av dessa produkter och deras halt av
omättade s. k. olefeinkolväten framgår av följande sammanställning:
% Olefeinhalt, %
Gaser (mest propån, butan, propylen, butylen) ..................... 8 50—55
Råbensin till 200° C.............................................. 60 30—35
Fotogen och solarolja............................................. 22 5—6
Paraffin och ceresin...............................................10 —
100
Totalutbytet av dessa produkter (»kogasin») utgör f. n. 120—130 g ur en m3
syntesgas. Fig. 339 visar ett schema över processen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
