Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Garveriindustri. Av Sture Hemberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
GARVERIINDUSTRI.
Konsten att bereda läder är uråldrig och en av de första uppfinningar, som
människan gjort. Den har uppkommit samtidigt inom olika kulturcentra, oberoende av
varandra, och så småningom med det stegrade handelsutbytet utvecklats och förbättrats.
De gamla egyptierna voro synnerligen konstförfarna i att bereda och färga skinn
att döma av de läderarbeten av färgat och förgyllt läder, som man funnit i deras
gravkamrar, härrörande från omkr. år 2 000 f. Kr. Att garvaryrket varit tidigt utvecklat
hos judarna och således även hos angränsande handelsfolk, kan man förstå av
omnämnanden i Gamla Testamentet om »rödfärgade vädurskinn», »utslitna kappsäckar»,
»spruckna läglar av skinn» samt »lappade skor», men det stod ej vidare högt i socialt hänseende,
enär de judiska garvarhustrurna kunde som skilsmässoorsak åberopa den dåliga lukt,
männen förde med sig från garverierna.
I Grekland däremot hade tydligen garvaryrket bättre anseende, beroende möjligen
på att garvaren i samband med sitt yrke även tillverkade vapen, som framgår av
nedanstående verser i Iliaden
». . . . och han bar tornliknande skölden, skickligt med sju varv hudar samt brons
av Tykios utförd,
läderarbetarnas ypperste man, som bodde i Hy le.»
Denne Tykios påstår Plinius vara uppfinnaren av den vegetabiliska garvningsmetoden.
Hos de gamla romarna hade garvaryrket nått en hög utveckling, som delvis har sin
orsak i behovet av tjänlig fotbeklädnad för soldaterna, och av fynd att döma, som
datera sig 2 000 år tillbaka i tiden, förstodo sig romarna på att förfärdiga starkt, fast
sulläder (corium) och ett smidigt, mjukt ovanläder, som kallades aluta (alungarvat).
I kvalitativt hänseende ha dessa fynd, som gjordes i Mainz, visat sig vara av lika god
beskaffenhet som nutida vegetabiliskt garvat läder.
Liksom romarna genom sina erövringståg bidrogo till spridande av kunskapen att
bereda läder till närgränsande folkstammar, följer med morerna vid deras invasion i
Spanien konsten att tillverka finare läderslag av får- och getskinn, s. k. spanskt läder
eller karduan, härlett av ursprungsorten Cordoba, samt marokäng- och saffianläder.
I stort sett bedrevs garverirörelsen under samma former från romaretiden ända
fram till omkr. sekelskiftet år 1800, då på grund av de stora Napoleonkrigen efterfrågan
på läder blev större och oeftergivliga krav ställdes på snabbare garvningstid än det
hittillsvarande beredningssättet, som tog en tid av över 2 år. Vetenskapen fick taga hand
om problemet, och den franske kemisten Següin framkom med förslaget att i stället för
att använda bark och andra fasta vegetabilier behandla hudarna med garvämneshaltiga
lösningar, erhållna genom extrahering av bark o. d., vilket förslag grundade sig på hans
uppfattning, att läder var en kemisk produkt av hud och garvämne, varvid en reaktion
mellan dessa försiggick fortare i lösning än i fast form. Förslaget omsattes praktiskt,
och beredningstiden förkortades till lika många månader som förut år. Denna Seguins
snällgarvningsmetod med extrakter överfördes till Tyskland och England samt över
sistnämnda land till Sverige.
Det hittillsvarande empiriska beredningssättet, som man arbetat efter århundraden
igenom, fick nu lämna plats för rationellare metoder, sedan vetenskapen börjat
intressera sig för garveriyrket. Omkring år 1853 utförde en svensk apotekare Cavallin
garv-ningsförsök med kromsalter. Detta uppslag arbetade tyskarna vidare på, och år 1878
framkom d:r Heinzerling med en praktiskt utförbar metod för framställning av läder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
