Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Sulfitcellulosafabrikationen. Av Erik Öman - Syraberedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
912
SULFITCELLULOSAFABRIKATIONEN.
går långsamt; på vintern, då det är kallt, sker absorptionen lätt, men på sommaren är
det tvärtom. På vintern blir det alltså en mindre del av tornet, som har någon högre halt
av SO2 i vattnet, men på sommaren kommer vattnet att hålla betydliga mängder SO2
långt högre upp i tornet. Följden blir, att man på vintern får mindre beröringsyta mellan
kalkstenen och vatten med hög SO2-halt, än vad förhållandet blir på sommaren. Därav
följer, att man får mindre mängd kalk utlöst på vintern än på sommaren — det blir
lägre kalkhalt i syran, då temperaturen är låg. Detta kan man kompensera på många sätt.
Det vanliga är, att man vid sulfitfabriken har två olika kalksorter, som lösa sig olika fort.
Man anpassar då driften härefter och tar den lättlösliga kalken vid låg temperatur och den
svårlösliga vid hög temperatur. Det finnes emellertid andra sätt, man kan använda,
t. ex. att med pump föra en del av syran från tornets botten högre upp, varigenom
reak-tionsytan ökas. Man kan även låta en del av tornsyran, om den skulle ha för litet kalk,
gå genom ett extra litet torn med kalksten för att där upptaga ytterligare kalk. Förr
var man föga uppmärksam på halten kalk i syran, och denna kunde variera rätt avsevärt.
Nu har man emellertid helt andra kvalitetsfordringar på sulfitcellulosan än då, och därför
är man nu tvungen att hålla en jämn kalkhalt i råsyran.
Som ovan nämndes göras syratornen vanligen av trä, men på senare tid har man
ganska allmänt gått in för torn av armerad betong. Kalkstenen hissas upp till
tornöppningen samt fylles där på tornen, ty allteftersom kalkstenen i tornets nedre del frätes,
så sjunker hela kalkstenspelaren. Stundom har man flera små torn och endast ett av
dem fyllt med kalksten samt det eller de andra fyllt med lämplig fyllnad, t. ex.
träbitar. Härvid sker den senare delen av SO2-absorptionen i tornet, resp, tornen, med
träbitarna.
Den syra, man på så sätt får från syratornet, samlas i dettas botten samt avledes
därifrån. Denna syra innehåller uppslammat en del föroreningar stammande från
kalkstenen. Detta är fina lerpartiklar samt en del sandkorn. De grövre partiklarna avsätta
sig snart, och man har vanligen en sedimenter ing stank för detta ändamål. Sedan pumpas
syran till en förrådsbehåUare, i vilken den nu skall gasas. Förr användes härtill s. k.
syrakar, nu har man ofta järnbehållare, invändigt med syrafast murning.
Då sulfitsyran gasas, leder man gas från en tidigare kokare ned i sulfitsyran.
Emedan denna gas består av S02 och vattenånga, kommer den att fullständigt kondenseras,
resp, absorberas i syran. Genom sådan gasning höjer man syrans halt av
svavelsyrlig-het, och samtidigt höjes syrans temperatur. Den totala halten SO2 höjes genom gasningen,
så att den vanligen är 5 å o1^ %, men i vissa fall kommer man till ändå högre halter —
särskilt är detta fallet i Amerika. Syrans temperatur kan höjas till omkring 55° C, utan att
SO2 avgår från densamma, men då måste man ha syran i väl slutna behållare. Gasningen
kan även ske under tryck, varvid man har syran i slutna jämbehållare, som invändigt
murats syrafast. Genom att gasa under tryck kan man få upp syrans temperatur till
högre värde än 55° C och ändå ha samma höga halt SO2 i syran. I Amerika är
detta system mycket vanligt, och där kan man på detta sätt förvärma syran ända till
75° å 80° C.
Genom att på detta sätt låta en stor del av svavelsyrligheten gå tillbaka från kokaren
till syrabehållaren vinner man flera fördelar. Först och främst får man högre halt av SO2
i syran, varigenom själva sulfitkokningen underlättas. Sedan vinner man svavelsyrlighet,
som i annat fall skulle gå bort i luften. Slutligen vinner man tid, ty syran är förvärmd,
då den påfylles kokaren. Därjämte sparas ånga för syrans värmning, och med hög
begynnelsetemperatur på syran kan denna besparing representera en avsevärd ångmängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
