Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åker och äng - Gödsling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKER OCH ÄNG. GÖDSLING.
33
Fig. 20. Baljväxtrötter med bakterieknölar.
åtminstone tillfredsställande skörd, grundades till en början vanligen på kemisk analys
av jordens halt av de särskilda näringsämnena, varvid man utgick ifrån den av J. v.
Lie-big uppställda s. k. minsta mängdens lag, d. v. s. att det ämne, som finnes tillgängligt
i den i förhållande till växtens behov minsta mängden, avgör skördens storlek. Det
har emellertid visats, att jordanalysen icke kan bestämma så små mängder, som behövas
för att inverka på jordens bördighet, och att intet av de lösningsmedel, som försökts,
motsvarat rötternas lösningsförmåga. Då därtill kommer att denna är olika stark hos
olika växtslag, och att en växts näringsbehov, d. v. s. den mängd av de särskilda
näringsämnen växten behöver upptaga, ofta betydligt avviker från gödslingsbehovet eller
den mängd, som behöver tillföras för att öka skörden till tillfredsställande mängd,
har jordanalysen förlorat det stora anseende, den tidigare åtnjöt som ledning för
gödslingen, vilken man numera alltmer hämtat från fältgödslingsförsök, som särskilt i
Tyskland och de nordiska länderna utföras
i stor omfattning med understöd av
allmänna medel.
På senaste tid har en av H. Neubauer
och W. Schneider år 1922 föreslagen
metod att bedöma en jords innehåll av
upp-tagbar fosforsyra och kali efter de mängder
därav, som upptagits av sädesgroddplantor
ur 100 gram av jorden, börjat användas
och synes lämna säkrare resultat än
kemiska analyser.
Av senare tiders forskningar rörande
växternas näring ha de, som rört kväves
upptagande, framför andra haft stor praktisk
betydelse. J. v. Liebigs mineralteori lärde
i motsats till den förut rådande humusteorien, att växterna ej fylla sitt kvävebehov ur
mullen utan med oorganiska kväveföreningar, företrädesvis med ur luften upptagen
ammoniak. Då emellertid snart visades, att luftens halt av detta ämne ej på långt när
motsvarade grödornas behov därav, och att även jordens halt av oorganiska
kväveföreningar, huvudsakligen salpetersyra, är obetydlig, var man benägen att antaga, att den
gamla iakttagelsen, att vissa växter, särskilt baljväxter, öka jordens bördighet, beror på
att dessa upptaga fritt kväve ur luften. Detta syntes också stödas av undersökningar vid
försöksanstalten Rothamsted i England, vilka visade, att baljväxterna öka jordens
kvävehalt. Noggranna undersökningar av J. B. Boussingault syntes emellertid ådagalägga,
att växterna icke kunna tillgodogöra sig det fria luftkvävet. Den förra uppfattningen
vidhölls dock beträffande baljväxter av Georges Ville, som därför förordade en
»rotation sidérale» (växtföljd, i vilken baljväxter borde ingå för att upptaga luftkväve), och
bekräftades genom Albert Schultz’ på Lupitz med stor framgång använda växtföljd
med lupiner i omväxling med andra grödor utan annan gödsling än med fosforsyra och
kali. Den skenbara motsägelsen förklarades, då av H. Hellriegel och H. Wilfarth
i Bernburg år 1886 offentliggjorda undersökningar visade, att baljväxter upptaga
luftkväve genom förmedling av bakterier, som intränga i balj växternas rötter, varigenom
framkallas de redan förut på dem iakttagna knölarna, i vilka bakterier leva i samliv
(symbios) med värdplantan.
Redan tidigare hade J. J. Schloesing och A. Muntz påvisat, att jordens kvävehalt
3—270536. Uppfinningarnas bok. IX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
