Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Åkerväxter - Rotfrukter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROTFRUKTER. 89
Av djurparasiter på potatis gör coloradoskalbaggen, Doryphora decemlineata, som är
inhemsk i Amerika, stor förödelse genom att uppäta blasten. Den överfördes på
1870-talet till Europa men utrotades där snart, och genom förbud mot införsel av potatis från
Amerika har den sedan hållits utestängd från Europa, tills den åter infördes till Frankrike
med amerikanska trupper under världskriget.
B a t a t e r eller sötpotatis, Convolvulus el. Ipomæa batatas, som härstammar
från tropiska Sydamerika, där den ännu växer vild, är i tropiska och subtropiska länder en
motsvarighet till potatis. Knölarna användas till en mängd rätter antingen i friskt tillstånd
eller som torkade snitslar eller i form av stärkelse. Blasten användes till kreatursfoder.
Fig. 94. Potatiskräfta.
Taro, Arum esculentum eller Colocasia
antiqvorum, en från Ostindien härstammande
ört, är en sedan urminnes tid odlad rotfrukt,
vars köttigt uppsvällda underjordiska om
jordärtskockor påminnande stjälkdelar äro
ett omtyckt födoämne i alla tropiska länder.
Yams, Dioscorea batatas, alata, m. fl.
arter äro klängande örter med knölformigt
uppsvälld rotstock. Odlas liksom taro
allmänt i varma länder till människoföda. Av
densamma berett mjöl, kallat arrow-root,
användes som stärkelse.
Beta. De odlade betorna, Beta sativa,
härstamma från Beta vulgaris, som växer
vild i Medelhavstrakterna och österut till
Persien. Den odlades ej av de gamla asiatiska
folkslagen eller egypterna, men såväl den
gamla tidens greker som romare odlade både
vita och svarta (röda) sorter och använde både
blad och rot. Därefter omtalas väl betan under
Karl den stores tid och senare som
träd
gårdsväxt även i Europa norr om alperna, men som åkergröda fick den någon avsevärd
betydelse först i senare delen av 18:e århundradet, som foderväxt i samband med det
intensiva engelska jordbruket samt till sockerberedning. I nutiden odlas betan allmänt
såväl i trädgård som på åker i följande huvudformer.
Rödbetan, var. cruenta, utmärkt av röd färg å såväl roten som i viss mån bladen,
hör till de vanligaste köksträdgårdsväxterna och ingår i sydöstra Europa i folkets
dagliga kost.
M a n g o 1 d eller bladbeta, var. cicla, odlas mindre allmänt. Bladen användas som
spenat.
F oderbetan, var. campestris, har förädlats till ett flertal olika sorter, runda,
ovala eller långsträckta, tappformiga, djup- eller grundrotade, och hör till norra
Europas viktigaste foderrotfrukter. Sedan det visats, att näringsvärdet överensstämmer med
halten av torrämne, hava förut allmänt odlade sorter i södra Sverige till största delen
undanträngts av den av den franske växtförädlaren Louis de Vilmorin frambragta övala,
på torrämne rika (12—13 %) sorten ovoide de Barres, av vilken ett flertal stammar finnas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
