Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUSDJURSSKÖTSEL.
131
Av de många hästraser, som förekomma i nutiden, anses de orientaliska och främst
bland dem den arabiska som den mest formfulländade, uthålliga och kloka. Hos araberna
var i den historiska tidens början kamelen det enda riddjuret, och först i Muhammeds
tid blev deras rytteri beridet på hästar. Sedan blev hästen arabernas viktigaste husdjur,
spreds med deras erövringar och
utvecklades till hög grad av fullkomlighet.
»Den ädla hästen måste hava 4 delar
breda: pannan, bröstet, länden och
lemmarna, och 4 korta: korset, öronen,
hovarna och svansen, ty då liknar han till
byggnad på en gång vinthunden, duvan
och kamelen», de främsta representanterna
för snabbhet och uthållighet.
De orientaliska hästarna, vil^a på
grund av sitt eldiga temperament
betecknas som »varmblodiga», till skillnad från
de grova, »kallblodiga» raserna, omfatta
även övriga österländska hästslag, såsom
persiska, nubiska, berber och turkestan-
ska. Dessa äro väl i allmänhet torra och sega, och bland dem förekomma framstående
djur, men de äro i det stora hela mindre ädla och mindre högt skattade.
Av spanska hästar voro de andalusiska redan under det romerska väldets tid
högt ansedda för ädelhet och torde ytterligare ha förädlats genom korsning med av
morerna infört arabiskt blod. Detta
hästslag var länge berömt för sitt ståtliga
yttre, svanhals och höga steg, vilket
gjorde det eftersökt som elegant ridhäst,
särskilt för karusellritt, men har numera
blott lokal betydelse.
I Italien infördes redan i den
gamla tiden orientaliska hästar, och stor
omsorg ägnades där åt den ädla aveln
med noggrant urval av avelsdjur och
användning av släktskapsavel för att befästa
de goda anlagen. Med det romerska rikets
förfall följde även hästavelns, men vid
adelsgodsen bibehöllos dock ädla
häststammar, och under det spanska väldet i
södra Italien införde landets herrar sitt
hemlands hästar samt uppfödning och dressyr efter dess mönster. Den neapolitanska
hästen tävlade därför med de spanska i anseende och användes liksom dessa i många
stuterier i det övriga Europa för att tillföra stammen ädelhet och elegans men har också
liksom denna numera förlorat all betydelse för hästa vein i andra länder.
Bland europeiska hästraser, som bildats med hjälp av orientaliskt blod, har den
engelska fullblodsrasen fått det största anseendet liksom den största betydelsen för
häst-avelns förädling. Rasens uppkomst räknas tillbaka till några i det 17:e och början av
det 18:e århundradet till England införda orientaliska hästar, och avkomlingar av dessas,
Fig. 121. Engelsk fullblodshäst.
[Fig. 120. Arabisk häst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
