Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Lanthushållningen och dess binäringar, av H. Juhlin Dannfelt - Husdjursskötsel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
LANTHUSHÅLLNINGEN OCH DESS BINÄRINGAR.
kroppsvikt, tidig slaktmognad och riklig, lång, grövre ull. Största anseendet i detta
avseende åtnjöt den av Robert Bakewell under senare delen av 1700 förädlade
Lei-cester- eller Dishley-rasen, vilken fick ungefär samma betydelse för andra fårrasers
utveckling som korthornet (sid. 137) inom nötkreatursaveln. Leicesterrasen användes först
för övriga brittiska lantfårrasers utbildning till större kött- och ullrikedom, och från
1820-talet i Frankrike och efter århundradets mitt i Tyskland även för förbättring av
såväl lant- som merinostammar i denna riktning. Till följd av Leicesterrasens
ömtålighet, ringa fruktsamhet samt dess ulls väl grova beskaffenhet har den senare
undanträngts som förädlingsmaterial av andra förädlade engelska raser, först Southdown-,
Cotswold- och Cheviot- samt senare Oxforddown-, Shropshire- och Lincoln-ras, den
sistnämnda framför allt i Argentina. Bortsett från Spanien har endast i utomeuropeiska
länder med varmt och torrt klimat, såsom i Kaplandet, Australien och Argentina, den
finulliga fåraveln bibehållit sig i större utsträckning.
Samtidigt har fåraveln gått tillbaka i omfattning, i den mån åkerbruket gått framåt.
Fåret passar bäst för fritt kringströvande på torra betesmarker och får därför vika för
det intensivare bruket av jorden.
Fåraveln är därför mest omfattande i bergs- och hedtrakter.
I de trakter, där oodlade marker ännu intaga större, sammanhängande områden,
ha de inhemska lantra serna blivit mindre berörda av förädling. Så är förhållandet med
det långsvansade hed fåret på de nordtyska och holländska ljunghedarna, de
kortsvan-sade fåren i de skandinaviska skogs- och bergstrakterna och på de skotska öarna, båda
med kort och oftast föga tät ull, de långulliga krumhorn- eller zackel-iåret i de nedre
Donauländerna och Islandsfåret, fettstuss- och fettsvansfåren i Centralasien och Afrika
samt de till dem hörande krusulliga karakul-iaren i Turkestan och Sydryssland, vilka
lämna de högt skattade persianskinnen, varav de finaste fås av nyfödda lamm.
De mer högt förädlade rasernas ull består huvudsakligen av mer eller mindre fina
och krusiga ullhår, men ju mer oförädlat fårslaget är desto mer överväga raka täckhår,
så t. ex. hos den storvuxna italienska Bergamo-rasen, hos vilken de raka håren bilda en
lång glansull. I varma länder, såsom i sydvästra Asien och Afrika, finnas raser, vilka
hava så gott som endast korta, raka hår, med blott antydningar av ullhår, och vilka
lämna avkastning blott av slaktdjur och skinn. Till sådana höra de nyss nämnda
fettstuss- och fettsvansfåren. Förr mjölkades fåren allmänt, men numera är detta i Europa
inskränkt till några få raser, såsom de italienska Bergamofåren samt ostfrisiska, franska
och belgiska mjölkfår.
Av de skandinaviska länderna har Danmark i samband med sitt lantbruks
utveckling till hög intensitet starkt minskat sin fåravel, vilken där omfattar
huvudsakligen förädlade engelska köttraser.
Detsamma är förhållandet i södra och mellersta Sveriges slättbygder, under
det att den gamla, småvuxna lantrasen ännu är förhärskande i Norrland och Dalarna
liksom i vissa kargare, sydligare delar av landet, särskilt på Gotland, vars får alltsedan
medeltiden haft större anseende, ehuru dessa större delen av året fritt betande
»ute-gångsfår» föga fylla nutida fordringar på ull- och köttavkastning. Strävandena att
förbättra landets fåravel med hjälp av utländska avelsdjur gå tillbaka till Gustav Vasa,
vilken till sina stora fårhjordar på kungsgårdarna införde såväl engelska får som tyska
»rumpefår», antagligen frisiska mjölkfår; mjölkning av fåren för ostberedning var
nämligen vanlig ända in på 1700-talet. Under detta århundrade framkallade det allt
övervägande intresset för manufakturerna kraftiga åtgärder för fåravelns förbättring, varvid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
