Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Textil- och beklädnadsindustri, av G. Sellergren - Vävnaders appretering, blekning, färgning och tryckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
520
TEXTIL- OCH BEKLÄDNADSINDUSTRI.
äro i hög grad, ljus- och luftäkta samt motstå väl inverkan av tvål och såpa, syror och
alkalier, ävensom svavelsyrlighet och klor.
Blåträ eller kampeschträ, som erhålles ur veden till ett i Central- och Sydamerika
vilt växande träd, har ännu vidsträckt användning i färgerierna till billiga svarta och
grå färger, t. ex. för fodertyger, konfektionstyger, bokbinderilärft, shirting m. m. samt
till svartfärgning av siden och ylle. Rödträ, såsom järnbock eller äkta bresiljeträ m. fl.,
har numera ringa användning, enär samma färgnyanser framställas både billigare och
mera färgäkta av stenkolsfärger. Detsamma gäller om gulträ, som utgöres av veden
till en art mullbärsträd och som användes till färgblandningar vid färgning av ylle och
siden. Till de vegetabiliska färgämnena hör slutligen kateku, ett brunt färgämne, som
erhålles ur kärnveden från åtskilliga i Ostindien växande trädslag (Acacia}. Det användes
huvudsakligen för bomullsvaror, utmärker sig för hög grad av färgäkthet samt användes
för färgning av tältduk etc. men har däremot ingen användning för yllevaror.
Ett av de äldsta animaliska färgämnena är den redan i forntiden av tyrierna
upptäckta och använda purpurfärgen, som framställdes ur saften från två snäckarter, av
vilka den ena lämnade äkta indigoblått och den andra ett oäkta rött färgämne. Genom
blandning av dessa båda färger erhöllos de olika nyanserna. Denna berömda
färgnings-metod gick emellertid tillbaka, enär den gjordes till hovmonopol, och utdog i mitten
av 1200-talet, då ett nytt slags purpur av kermes och alunbeta uppträdde. Förutom
sitt historiska intresse har purpursnäckans färg numera även ett vetenskapligt, sedan
det lyckats Friedländer att ur densamma isolera ett färgämne, som visade sig vara
ett bromderivat av indigo. Ett annat färgämne ur djurriket är koschenill, som även
nästan helt och hållet är ersatt med konstfärgerna alizarin och azofärgämnen. Det
användes numera ej inom bomullsfärgningen och mycket sällan för karmin- och
scharlakansrött, såsom i orienten, varest införsel av tjärfärger i lag är förbjudet. Koschenill
erhålles från en sköldlus, som i varma länder lever på en kaktusart och som av
infödingarna i Mexiko användes såsom färgämne långt före detta lands upptäckt av spanjorerna.
Naturliga färgämnen av mineraliskt ursprung utgöra blott ett fåtal, alla av ringa
betydelse. Här må blott anföras kromgult och kromorange, vilka väl motstå inverkan
av ljus och fuktighet, berlinerblått, järnchamois och khaki (järn- och kromsalter),
huvudsakligen för militära ändamål, samt manganbrunt och koppargrönt.
De konstgjorda, organiska färgämnena äro numera de viktigaste och mest använda
inom färgeritekniken. Deras antal är mycket stort och visar en ständig ökning. För
bättre överskådlighet vilja vi här följa den indelningsgrund, som av fackmän (Herzfeld,
Wuth m. fl.) inom detta område blivit uppställd. Inledningsvis må här anföras, att
det viktigaste råmaterialet för de inom färgningsindustrien förekommande, konstgjorda
färgämnena är stenkolstjära, som erhålles såsom biprodukt vid lysgastillverkningen och
numera i allt större mängder även vid koksberedningen. Emellertid innehåller icke
tjäran färgämnena såsom sådana utan blott en mängd ämnen, vilka oftast först genom
många och komplicerade kemiska behandlingar kunna överföras till färgämnen. Tjäran
destilleras därför så, att de olika beståndsdelarna, som skola användas till beredning
av färgämnen, erhållas var för sig. De viktigaste bland dessa äro de färglösa, lätt
brännbara och av låg kokpunkt karakteriserade, vätskeformiga kolvätena bensol, toluol,
xylol etc. Bland de med högre kokpunkt avdestillerade kolvätena har man vidare
naftalin och antracen. Samtliga dessa kolväten, vilka i kemiskt hänseende, såsom namnet
antyder, bestå av kol och väte, äro olösliga i vatten, syror och alkalier. Avvikande från
dem äro de vid 240—300° C. kokande vätskorna fenol och kreosol, som utom kol och väte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
