Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fotografi och reproduktionsteknik, av John Hertzberg - Fotografien, dess utveckling och tillämpningar - Färgfotografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOTOGRAFI. FÄRGFOTOGRAFI.
743
Fig. 842. Ives’ kromoskop. £ spegel, S’ och S”
genomskinliga speglar, R, G, B, rött, grönt och
blåviolett ljusfilter, a, b, c deldiapositiv, L lins,
O öga.
av samma färg, som användes vid delbildernas upptagning, alltså för bild 4 ett blåviolett,
för bild 5 ett grönt och för bild 6 ett rött, så erhålla vi på projektionsskärmen en bild,
som återger originalbildens kolorit, m. a. o. en bild i naturliga färger.
Trefärgsprojektionen angavs i enlighet med Maxwells färgteori till sin princip av
Ducos du Hauron 1869 och tillämpades praktiskt först av amerikanaren F. E. Ives
1888 och fulländades av A. Miethe 1902. Trefärgsprojektionen ger utomordentligt
vackra resultat och lämnar, vad färgernas korrekta återgivande beträffar, knappast något
övrigt att önska. Då emellertid den för projektionen erforderliga apparaten måste
utföras med mycket stor precision och därför blir dyrbar och dessutom är omständlig att
sköta, har trefärgsprojektionen icke fått någon större praktisk användning. De resultat
trefärgsprojektionen ger överträffas
emellertid icke av någon annan
färgfotografe-ringsmetod.
En enklare apparat för delbildernas
förening, som även är baserad på additiv
färgsyntes, är Ives’ kromoskop. Dess
konstruktion framgår av den schematiska
fig. 842 och dess yttre av fig. 843. R är
ett rött, G är ett grönt och B ett blå
violett ljusfilter, på vilka motsvarande
del-diapositiv a, b, c äro placerade. Ljuset
infaller i pilarnas riktning och reflekteras av
den i 45° ställda spegeln & och de
genomskinliga speglarna S’ och S”, vilka
reflektera de tre delpositiven, som genom
färgfiltren erhållit sina respektive färger,så
att de förenas i det vid O befintliga ögat,
som där ser en bild i naturliga färger.
Medelst de ovan beskrivna metoderna erhåller man visserligen en mycket vacker
färgbild, men för att kunna se densamma måste man till sitt förfogande ha en särskild
optisk apparat, en trefärgsprojektionsapparat eller ett kromoskop, och endast i förening
med en dylik apparat åstadkommes delbildernas förening och den färgsyntes, varigenom
de olika färgerna uppstå.
Man kan emellertid på basis av den additiva färgsyntesen även framställa bilder,
som utan någon speciell hjälpapparat, alltså endast genom betraktande i genomsikt
eller vid projektion på en vit skärm medelst ett vanligt skioptikon, återge färgerna.
Detta uppnås genom den s. k. färgrastermetoden, som även den till sin princip
angavs 1869 av Ducos du Hauron.
Ett färgraster utgöres av ytterst små intill varandra på ett underlag av glas eller
film liggande orangeröda, gröna och blåvioletta filterelement. Om filterelementen, som
antingen bestå av regelbundna geometriska ytor eller oregelbundet formade korn (se
bilderna 12 och 13 på färgplanschen vid sid. 738), äro så små, att ögat ej kan urskilja de
enskilda filterelementen,- synes ett dylikt raster färglöst vid betraktande i genomsikt.
Det färgade ljus, som filterelementen genomsläpper, summeras nämligen i ögat, och i
enlighet med den additiva färgsyntesen bildas vitt, då ju varje slag av de elementära
filtren genomsläpper var sin tredjedel av det vita ljusets spektrum.
Färgrastret innehåller så att säga ingredienserna till alla färger. Genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
