Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fotografi och reproduktionsteknik, av John Hertzberg - Kinematografi - Kinematografiens teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KINEMATOGRAFI. TEKNIK.
761
Fig. 870. Schematisk bild av en perforeringsmaskin, som samtidigt
perforerar två filmband. A A ’ rullar med film, som skall
perforeras; B B’ rullar för den perforerade filmen; C och D
frammat-ningsanordning; F gripare, som ryckvis frammatar filmen; H slid
med punsar.
Fig. 871. Schematisk bild av en kinokamera.
Den för kinematografi använda filmen utgöres av på celluloidfolier gjuten
brom-silvergelatinemulsion; dess tekniska framställning är redan på sid. 687 beskriven. Man
skiljer mellan negativfilm, avsedd för upptagning av de negativa seriebilderna, och
positivfilm, på vilken man genom kontaktkopiering framställer de positiva bilderna. Den
förra har en högkänslig emulsion, den senare en mindre känslig men i stället mera
finkornig sådan. Oexponerad
negativ- och positivfilm
kallas råfilm. Kinofilmen
förekommer i långa band av
35 mm bredd och i längder
av vanligen 120 meter.
Förutom film med denna bredd,
som kallas normalfilm,
förekomma även s. k.
smalfil-mer huvudsakligen avsedda
för amatörbruk; deras bredd
har numera standardiserats
till 16 och 9.5 mm. (Jfr sid. 789.)
För transporten genom upptagnings- och projektionsapparaterna måste filmen i
kanterna förses med s. k. perforering (se fig. 877, sid. 767), vilket sker medelst en
perforeringsmaskin, vars konstruktion framgår av fig. 870.
För upptagningen av seriebilderna
brukar man som sagt en speciell kamera,
kine-matografkamera eller kinokamera. Av dylika
finnas numera ett mycket stort antal olika
konstruktioner.
Till sin princip utgöres kinokameran av
en fotografisk kamera, som är försedd med
en anordning för-filmens transport, fig. 871.
Den oexponerade filmen avrullas en spole,
förrådsspolen, och sedan den passerat
kamerans bildfönster för exponering rullas den
upp på en annan. Filmspolar och
transportmekanism äro ljustätt inneslutna i
kamerahuset. I kamerans frontvägg befinner sig
objektivet och bakom detta rör sig slutaren.
Filmen framföres ryckvis i objektivets bildplan, och i det ögonblick den är i vila,
öppnas ögonblicksslutaren ett moment och exponeringen äger rum.
Transportmekanismen utgöres dels av tandade matarhjul, vilkas tänder gripa in i
filmens perforering och kontinuerligt frammata densamma, dels av en mekanism, som
r y c k v i s matar fram stycke för stycke av filmen i kamerans bildfönster. För
åstadkommande av den ryckvisa frammatningen användas olika anordningar, av vilka
griparanordningen är den vanligaste. Dess funktion framgår av fig. 871. I samma
ögonblick det frammatade filmstycket stannar i bildfönstret, tryckes filmen medelst
en ram (E i fig. 871) intill bildfönstrets kanter, så att den vid exponeringen exakt
kommer i fokalplanet. Matarhjulens tänder och griparnas klor måste utan ringaste
glappning passa i filmens perforering; såväl mekanism som perforering måste därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
