Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Fotografi och reproduktionsteknik, av John Hertzberg - Kinematografi - Kinematografiens teknik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
782
FOTOGRAFI OCH REPRODUKTIONSTEKNIK.
Fig. 899. Teknikolorfilmen dubbelvikes och hopkittas.
Fig. 900. Schematisk bild av Capstaffs
upptagningsanordning.
tivet motsvarar alltså varannan bild den orangeröda, varannan den blågröna
färgkomponenten. Efter detta negativ framställes en positivfilm, som sedan kopieras på ömse
sidor av en dubbelskiktad film med en särskild projektionskopieringsmaskin, vars
princip framgår av fig. 901. Man erhåller på detta sätt på ena sidan om filmen de negativa
bilder, som motsvara de orangeröda delbilderna, på den andra sidan de, som motsvara
de blågröna. Båda bilderna måste med sina konturer noga sammanfalla. Filmen
behandlas nu i ett blekbad,
som bleker och samtidigt
garvar gelatinhinnan i den
mån den innehåller silver;
ju mera silver ett bildställe
innehåller, desto kraftigare
blir alltså gelatinskiktet
garvat. Sedan de vid
blekningen bildade produkterna
bortlösts genom behandling
med ett hyposulfitbad,
återstå endast de glasklara men
partiellt garvade gelatin-
skikten. Om nu dessa behandlas med lösningar av tjärfärgämnen, det ena med en
orangeröd, det andra med en blågrön, så uppsugas dessa färglösningar i den mån
gela-’ tinet icke är garvat, och man erhåller på detta sätt de båda färgade positiva
delbilderna på var sin sida om filmen. En på dylikt sätt framställd film kan naturligtvis
projicieras med en vanlig kinoprojektor.
Vid Eastman Kodaks laboratorier har utarbetats
en egenartad metod för färgkinematografi, som helt
nyligen (sept. 1928) blivit offentliggjord. Den har fått
namnet kodacolor och bygger på en av fransmännen R.
Berthon och A. Keller-Dorian angiven princip.
I sin nu offentliggjorda form har den utarbetats av
J. G. Capstaff och C. E. K. Mees.
Kodacolorförfarandet är i den form det f. n.
föreligger icke avsett för teatermässig förevisning
utan endast för amatörbruk. De projicierade bilderna
kunna nämligen icke med fördel projicieras större än cirka 40 X 56 cm; de lämpa sig
alltså endast för förevisning inför ett mindre antal åskådare.
Kodacolorfilmen är s. k. smalfilm (se sid. 789) av 16 cm bredd och avsedd för
upptagning medelst den för amatörkinematografi konstruerade Ciné-Kodakapparaten (jfr sid.
788). Det celluloidband, på vilket filmen är gjuten, är på den icke emulsionerade sidan
försedd med en struktur, som utgöres av längs filmbandet löpande ytterst smala
parallella halvcylinderformade räfflor, s. k. cylinderlinser (fig. 902)1. Dessa äro så smala att 220
sådana rymmas på en cm; hela bildbredden, som är 11 mm, innehåller alltså 240 dylika
element. Den nämnda strukturen har bibringats filmen genom pressning under
uppvärmning. Filmens icke räfflade sida är försedd med ett ytterst finkornigt, pankromatiskt
1 Berthon och Keller-Doriän använde en celluloidfilm, som var försedd med en struktur,
som utgjordes av ytterst små, tätt intill varandra liggande, halvsfäriska, positiva linser. En sådan
strukturform är mera rationell, men på grund av de tekniska svårigheter, som vidlåda
framställandet av en sådan, har Kodak valt cylinderlinsstrukturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
