Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vigtbestämningar - Tyngden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kemisten väger den luft, du inandas; han väger
henne åter, sedan du utandats henne, och säger,
huru mycket du under tiden förbrukat till lifvets
underhållande. Huru mycket syre innehålles i
en rostfläck på en jern- eller stålyta, visar
hans våg. Genom detta verktygs fullkomnande och
ändamålsenliga användning har han gifvit dödsstöten
åt de gamla förvända teorierna.
Tyngden. Det är en allmän egenskap hos kropparna,
icke blott de jordiska, utan, enligt hvad otaliga,
noggranna observationer gifva vid handen, äfven
de utom vår jord befintliga, att atomerna eller de
minsta delarna af en kropps massa ömsesidigt draga
hvarandra till sig. Denna sträfvan, som närmar
atomerna till hvarandra, vidmakthåller de fasta
kropparnas form och är orsaken till den klotformiga
gestalt, vi kunna iakttaga hos hvarje droppe, i
hvilken smådelarna kunna fritt intaga sitt läge. Ty
då dragningskraften eller attraktionen här är lika
åt alla sidor, måste naturligtvis smådelarna ordna
sig omkring den punkt, mot hvilken vi kunna tänka oss
resultanten af de särskilda krafterna riktad. Denna
punkt blir medelpunkt för det blifvande klotet.
Liksom troligen alla verldskroppar, har vår jord under
loppet af sin bildning haft att genomgå en period,
då hon i flytande tillstånd som en glödande massa
rörde sig framåt i rymden. Från denna tid härleder
sig hennes klotform.
Den attraktion, som utöfvas af hennes massas minsta
delar, verkar derför äfven som en mäktig resultant
från medelpunkten. Vi kalla denna attraktion
tyngdkraft eller tyngd. Hvarje kropp i
verldsrymden är underkastad denna kraft, på samma gång han sjelf
utöfvar henne i afseende på andra. Tyngden är en
egenskap, som ej kan skiljas från materien. Dess
inflytande yttrar sig på det första lifsfröet och
upphör ej under hela dess utveckling. Långt utom den
jordiska tillvarons gränser utöfvade attraktionen
sin verksamhet vid verldskropparnas daning och
utstakandet af deras banor, och samma verksamhet
håller fortfarande det hela vid makt. När attraktionen
upphör, när materien förlorar denna sammanhållande
kraft, då inträder allmän död och likformighet i
verlden, då finnes ingenting annat än rum och tid,
gränslöshet och evighet.
Liksom barnet eller vilden märker omvexlingen af dag
och natt utan att reflektera deröfver, lika så hade
menniskorna ända till det 17:e århundradet i alla
de företeelser, som tyngdkraften åstadkom, ännu
ej funnit någon anledning att forska efter deras
allmänna orsak. Väl hade redan i 15:e århundradet
Vincent från Beauvais påstått, att om man kunde
gräfva ett schakt genom jordens medelpunkt ända till
den andra hemisferens yta, skulle en nedkastad sten
stanna vid medelpunkten och ej kunna fortsätta sitt
fall till antipoderna; men det var först Newton, som
fullt utredde den lag, efter hvilken tyngdkraften
verkar. Han tog till utgångspunkt företeelsen af
det bredvid honom nedfallande äplet och gick med
sina slutledningar allt längre och längre tillbaka,
ända till dess han, först ibland alla dödliga,
framträngt till den yttersta orsaken, tyngdkraften
eller den allmänna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
