Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyngdpunkten - Vigt och våg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kroppar eller sådana, hvilkas delar äro olika täta,
kan han bestämmas genom försök. Man upphänger för
detta ändamål kroppen i ett snöre, då han intar ett
sådant läge, att tyngdpunkten kommer att ligga lodrätt
under upphängningspunkten. Upphänger man åter kroppen
i en annan punkt, får man en andra riktningslinie,
och den punkt, der dessa båda linier skära hvarandra,
är sjelfva tyngdpunkten.
Stabilitet. Gossen, som låter en käpp balansera på
fingerspetsen, understöder käppens tyngdpunkt. Dennas
svigtande rörelser bevisa emellertid, att stödet
är temligen otillräckligt, emedan den ringaste
stöt, ett luftdrag eller dylikt, förorsakar ett
fallande. Menniskan har lättare att hålla kroppen
i jemvigt, då hon uppbär dess tyngd på två fötter
än på en; men att äfven två stödjepunkter icke
alltid äro tillräckliga, märka vi, då vi sätta
styltor under våra fötter; derigenom höjes kroppens
tyngdpunkt, och tillika gör styltornas mindre
stödyta ståendet osäkrare, så att vi endast genom ett
fortsatt balanserande under gåendet kunna hålla oss
upprätt. För att hålla en kropp i säker jemvigt måste
vi minst understöda honom i tre punkter, så belägna,
att en genom kroppens tyngdpunkt dragen lodlinie
faller emellan dem.
Tre stödjepunkter gifva en kropp samma säkra läge,
som hade han en trekantig grundyta, bestämd af dessa
punkter.
Fig. 55. Tyngdkraftens understödande hos en regelbunden fyrsiding.
Hvem har ej hört talas om de lutande tornen i
Pisa och Bologna, dessa märkvärdiga bygnader, dem
man velat anse som besynnerliga nycker, utförda i
sten af medeltidens arkitekter, hvilka lekte med
tyngdkraften, innan verlden hade någon insigt i dess
rätta väsen. Fig. 56 ger oss
en afbildning af de båda bologniska
tornen, af hvilka det
mindre, uppkalladt efter sin byggmästare, Garisenda
(1112), har en höjd af omkring
135 fot och omkring 7 fots afvikning från lodlinien,
medan det större, Asinelli, 286,2 fot högt, afviker
med 3,5 fot. Att döma af deras bygnadssätt, kunna vi
likväl antaga, att lutningen hos dessa torn, liksom
hos deras af sju våningar bestående och 162 fot höga
medtäflare i Pisa, härleder sig, ej från arkitektens
ursprungliga afsigt, utan från grundens sjunkning.
Tornen skulle kunna luta ännu mycket mera, innan
de vore i fara att falla. En vagn (fig. 57) kan stå
mycket högre med det ena hjulet än med det andra utan
att falla; detta inträffar först, när tyngdlinien
faller utom den genom hjulen begränsade ytan.
Vigt och våg. Tyngdkraften, som drager rörliga
kroppar mot jordens medelpunkt och sålunda bringar
dem att falla, verkar äfven på de hvilande. En sten,
som nyss föll från ett torn, är ej derigenom, att
han nu hvilar på marken, undandragen denna kraft;
tvärtom påverkas han deraf med samma styrka, men denna
yttrar sig endast genom kroppens tryck mot underlaget,
som uppbär honom. Detta tryck kalla vi kroppens vigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
