Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den kemiska vågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan skulle hafva till följd, att balansen sökte
ställa sig lodrätt. Låge tyngdpunkten öfver stödet,
t. ex. i G’, så att, då balansen intager ställningen
N’M’, han komme till G, skulle det förhållande
inträffa, som man kallar osäker eller labil jemvigt;
hvarje rubbning i balansens läge genom den ringaste
öfvervigt på ena sidan skulle då vara nog att
förorsaka en omkastning.
Fig. 67. Vågbalansen.
Sålunda måste tyngdpunkten ligga under stödjepunkten,
på det sätt, som fig. 68 visar oss, der a är
upphängnings- eller stödjepunkten och b tyngdpunkten
för den icke belastade vågbalansen. Då vigterna Q och
Q’ påhängas, kommer hela systemets tyngdpunkt att ej
mera ligga i b, utan närmare
a till, då vigternas angreppspunkter ligga på samma
linie som a, der äfven deras gemensamma tyngdpunkt
ligger. Är Q’ tyngre
än Q, flyttar sig deras gemensamma tyngdpunkt närmare
åt Q’, t. ex. i d, och hela systemets tyngdpunkt
kommer att ligga emellan d och b, t. ex. i c. Denna
punkt måste nu ligga lodrätt under stödjepunkten,
när balansen är i hvila; den senare vrider sig alltså
i vinkeln bac. På storleken af denna vinkel beror
vågens känslighet. Den skicklige mekanikern kan härvid
gå till väga på flera olika sätt. Om han inrättar det
så, att tyngdpunkten b kommer att ligga nära under
stödjepunkten, blir förhållandet mellan ab och ad
större och vinkeln bac trubbig. Det samma inträffar
äfven, då balansens armar göras så långa och lätta
som möjligt.
I stället för att göra balansen af ett enda
stycke, ger man honom derför en genombruten form,
såsom fig. 66 visar. Emellertid får man ej drifva
känsligheten allt för långt; vid balansens starkare
belastning kunde då inträffa, att den allmänna
tyngdpunkten nästan sammanfölle med stödjepunkten
och att vågen, i stället för att gifva ett utslag,
helt och hållet sloge öfver. Eller om detta icke
hände, blefve dock svängningarna så långsamma och
vågen så orolig, att det fordrades mycken tid för
att åstadkomma en noggrann vägning.
Fig. 68. Vågbalansens teori.
För att kunna riktigt observera vågbalkens läge är
på honom anbragt en lång tunga, som med sin spets
rör sig öfver en indelad cirkelbåge, hvilken, såsom
fig. 66 visar, är fäst på ställningens nedre del. I
vågens jemvigtsläge med obelastade vågskålar måste
tungan noga visa på nollpunkten midt på bågen; detta
åstadkommes genom två eller tre vid foten befintliga
ställskrufvar och genom ett bakom ställningen hängande
lod. Då vid stark belastning balansen alltid böjer
sig något, hvarigenom tyngdpunkten skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
