Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specifika vigten - Areometern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som bekant, kallar man vigtens förhållande till
volymen täthet, och det tal, som uttrycker en kropps
täthet i förhållande till vattnets, denna kropps
specifika vigt.
Man kan äfven säga, att den specifika vigten förhåller
sig hos kroppar med lika volym direkt som deras
absoluta vigt. Då vi säga, att jernets specifika vigt
är 7,5, betyder det, att en kubiktum jern väger 7,5
gånger så mycket som en kubiktum vatten.
På grund af det föregående kunna vi således säga,
att alla kroppar, hvilkas specifika vigt är större
än vattnets, sjunka deri, men alla andra, hvilkas
specifika vigt är mindre, flyta och nedsjunka blott
till så stor del af sin volym, som deras specifika
vigt anger.
Man kan lätt finna den specifika vigten hos en kropp
genom att först väga honom i luften på vanligt sätt
och sedan nedsänkt i vatten, hvarefter man dividerar
kroppens absoluta vigt med den vid vägningen i vattnet
uppkomna vigtskilnaden. Ett guldstycke väger t. ex. i
luften 25 korn, men nedsänkt i vatten endast 23,5;
det undanträngda vattnets vigt är sålunda 1,5 korn
och guldets specifika vigt följaktligen = 25 : 1,5 =
16,666. Men det rena guldets specifika vigt är 19,3;
vårt guldstycke måste derför ha fått en tillsats af
någon lättare kropp, hvarigenom dess värde tillika
förminskats. Så snart man lärt känna, af hvad natur
denna tillsats är, kan man ock af dess specifika
vigt med säkerhet bestämma dess mängd, och detta är
den princip, för hvars upptäckande Arkimedes till
tack åt gudarna offrade en hekatomb eller hundra
oxar. »Derför», säger Lessing, »darra så många än i
dag, då en ny sanning upptäckes.»
Då man sätter sig på en flytande planka eller hoppar
i vattnet med en korkgördel om lifvet, använder man
Arkimedes’ princip; ja, hela sjöfarten grundar sig
på den samma, ty då man urhålkar en kropp, kan man
bringa honom att undantränga en vattenmassa af vida
större vigt, hvarigenom han sättes i stånd att bära
kroppar, som äro specifikt tyngre.
Att väga en kropp i vatten medför ingen svårighet;
man kan medelst en fin metalltråd fästa kroppen
under den ena vågskålen af en vanlig våg och
låta honom nedsjunka i ett derunder stäldt, med
vatten fyldt kärl, hvarefter den andra vågskålen
belastas, tills visaren inspelar på nollpunkten
(fig. 70). Skilnaden mellan den sålunda erhållna
vigten och kroppens absoluta vigt utgör tydligen
vigten af den vattenmassa, kroppen undantränger,
hvarefter hans specifika vigt lätt beräknas.
Ett annat sätt att bestämma en fast kropps specifika
vigt är att inlägga honom i en flaska, som man
förut fylt med vatten och vägt. Genom införandet
af en ny kropp uttränges en med dennes volym lika
vattenmängd, hvilken man väger och derigenom bestämmer
vigtskilnaden. En tredje metod är den, för hvilken
man begagnar
Areometern. Denna grundar sig på samma princip som
den hydrostatiska vågen, nämligen att den kropp,
hvars specifika vigt skall undersökas, väges först
i luften och sedan i vatten, men för öfrigt är han
annorlunda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
