Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pendelns användning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Realis, amiral och guvernör för det
holländsk-ostindiska kompaniet, med hvilken han
stod i underhandling om att flytta till Holland,
skrifver han: »Till tidmätare begagnar jag mig af
en pendel af messing eller koppar, åt hvilken jag
gifvit formen af en sektor om 12 till 15 grader,
hvars radie är 3 fot. Denna sektor gör jag tjockare
på midten och tunnare åt sidorna, på det han må göra
luften så litet motstånd som möjligt. Igenom ett hål
i medelpunkten går ett jern, likt det, hvarpå en våg
upphänges. Detta jern slutar nedtill i en skarp kant
och hvilar på två underlag af metall.»
»Då nu sektorn», fortsätter han, »föres långt ifrån
det lodräta läget och öfverlemnas åt sig sjelf, gör
han en mängd svängningar, innan han stannar. Men på
det han må kunna fortsätta dessa svängningar, måste
man emellanåt ge honom en stark stöt.»
För att kunna räkna svängningarna föreslog Galilei
anbringandet af ett litet kugghjul, som för hvarje
svängning skulle vrida sig en tand. Om Galileis
äldre tidmätare, som han omnämner i ett bref till
sin vän Micanzio (den 5 november 1637), äfven var
inrättad på detta sätt, veta vi ej. Denna skulle,
som Galilei skrifver, ha visat ej blott timmar,
utan äfven minuter och sekunder. Att döma af senare
beskrifningar, synes dock detta instrument varit
ganska bristfälligt och ofullkomligt. Man gör dock
orätt i att lemna det utan allt afseende, såsom de
göra, hvilka tillskrifva Huyghens ensam uppfinningen
af pendeluren. Den väsentligaste förbättringen,
hufvudsakligen ankargången och lodens anbringande,
förskrifver sig visserligen från honom, men äran att
ha framstält den första iden tillkommer obestridligen
Galilei.
Det sätt, hvarpå Huyghens använde pendeln på urverk,
visar fig. 80. Pendeln L är upphängd i a och medtar
vid hvarje svängning bygeln AB, hvilken vid sin
öfre ända vrider sig kring en horisontal axel. Vid
samma axel befinner sig en med hakarna m och n i
tänderna på hjulet R ingripande spärrklinka (i följd
af sin form kallad ankare). Sjelfva hjulet kringvrides
medelst en derpå hängande vigt; det kan emellertid ej
oafbrutet rotera, emedan ankaret ingriper hämmande med
sin hake. För hvarje pendelsvängning vrider sig hjulet
en tand, och genom den stöt, som ankarets hake dervid
får af tanden och som öfverföres på pendelstången,
behåller pendeln alltid samma utslag. Indelningen af
kugghjulen beror sålunda på pendelns längd.
Fig. 80. Urpendeln.
Genom pendelns förkortande går uret fortare,
genom hans förlängande långsammare. Sådana
förändringar i pendelns längd verkar emellertid
blotta temperaturskilnaden, för hvilken uren jemt
äro utsatta, och då man redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
