Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foucaults pendelexperiment
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Föreställningen om menniskans egen storhet hade
nämligen under forna tider så nära sammanvuxit
med föreställningen om vår jord såsom skapelsens
medelpunkt, att läran om jordens rörelse och verldens
omätlighet ej utan strid kunde vinna insteg. Redan
långt före Kristus lärde Nicetas från Syracusa och
Aristarkos från Samos jordens rörelse och jordbanans
litenhet i jemförelse med fixstjernhimmelns
omätlighet. Men under den nya och egendomliga
riktning, som den europeiska bildningen vid
kristendomens införande tog, gick denna enkla sanning
förlorad. Kyrkofäderna blefvo genom sitt förakt för
naturens studium okunnighetens apostlar. Lactantius
säger, att ingen förnuftig menniska kan tro på jordens
klotform, och han påstår sig kunna bevisa, att på
andra sidan jorden ej finnes någon himmel. Kosmas
förkastar den matematiska metoden såsom lämplig endast
för narrar och bedragare och konstruerar jordens form
efter förbundsarkens; han försäkrar derjemte, att till
dem, som vilja vara kristna och ändå tro, att jorden
är ett klot, skall Gud på den yttersta dagen säga:
»Jag känner eder icke». Sådana menniskor må ej göra
sig någon förhoppning om ett lif efter detta.
Sedan bekantskapen med forntidens literatur åter
upplifvats, framstälde först Copernicus läran om
jordens rörelse; men först med Galileis uppträdande
och uppfinningen af tuberna erhöll hon tillräckliga
fysiska bevis; ty för det väpnade ögat, som i
vintergatan upptäckte en hel oändlighet af verldar,
visade sig antagandet af jorden som orörlig och
skapelsens medelpunkt vara en omöjlighet, och hvarken
filosofins eller kyrkans bann kunde sedan undertrycka
en lära, som stödde sig på verkliga iakttagelser. Ett
enkelt och för allmänheten fattligt bevis för jordens
rörelse saknades dock ännu, då Foucault framstälde
nyss nämda pendelexperiment, som genast fann det
lifligaste deltagande inom hela den bildade verlden
och upprepades på flera ställen.
Foucault anstälde sitt första försök i ett källarhvalf
med en messingskula om 11,7 skålpunds vigt, upphängd
på en 6,7 fot lång ståltråd; sedermera upprepade
han försöket med en längre pendel i meridianrummen
i Paris’ observatorium och slutligen i sjelfva
Panteon. I Kölndomen gjordes försök med en pendel af
153 fots längd. I norra slottstornet i Upsala gjordes
1854 försök med en dylik pendel; den utgöres af en
blykula om 50 skålpunds vigt, upphängd på en ståltråd
af 64 fots längd.
Öfver allt, der observationerna utförts med
tillräcklig noggranhet, har pendelplanets observerade
vridning i det allra närmaste sammanfallit med den
beräknade. Försöket kan utföras med en jemförelsevis
kort och lätt pendel, men ju noggrannare resultat man
önskar, desto längre och tyngre pendel erfordras. Ju
tyngre kulan och ju långsammare hennes rörelse är,
desto mindre åverkas nämligen hennes regelbundna
gång af tillfälliga orsaker. För bättre öfversigt
af svängningsplanets skenbara vridning meddelas
följande tabell:
Vridning på
Ort Latitud 24 timmar 1 timme
Nordpolen.................. 90° 360° 15°
Upsala..................... 59° 52’ 311° 21’ 12° 58’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
