Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nadars luftresa från Paris - Gay-Lussacs och Biots luftresa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid står den fysiska geografin onekligen i
tacksamhetsskuld till luftseglingen för besvarandet af
frågor, som endast kunnat lösas genom observationer
på olika höjder af luftkretsen. Vi skola derför gå
tillbaka för att med några ord omnämna de vigtigaste
af dessa för vetenskapliga ändamål företagna färder.
Gay-Lussacs och Biots luftresa. Robertson och hans
landsman L’Holst hade vid sin uppstigning i Hamburg
den 18 juli 1803 uppnått den största höjd, hvartill
någon luftseglare dittills framträngt. Efter sin
beräkning hade de höjt sig nära 25 000 fot öfver
jordytan. Af sina härunder gjorda iakttagelser trodde
de sig bland annat kunna sluta, att intensiteten
af jordmagnetismens verkningar aftager med den
växande höjden, äfvensom att de elektriska fenomenen
förete märkvärdiga afvikelser. Då nu äfven från
Petersburg, dit Robertson begifvit sig och der han
tillsammans med en rysk vetenskapsman, Saccharoff,
förnyat sina försök, underrättelser ingingo, som
syntes bekräfta hans påståenden, väckte Laplace inom
franska akademin förslag om en noggrann undersökning
af de hit hörande frågorna och uppsändande af en
vetenskaplig expedition för detta ändamål till
luftens regioner.
Två af akademins yngsta och mest
ansedda medlemmar, fysikerna Biot och Gay-Lussac,
utvaldes och försågos med instruktioner och de
yppersta instrument. Den 20 augusti 1804 uppstego
de från trädgården till Conservatoire des arts et
métiers. Ändamålet med resan vans fullkomligt,
ty deras med största samvetsgranhet och noggranhet
gjorda observationer gåfvo fullständigt svar på alla
de uppstälda frågorna. Det bekräftade sig alls icke,
att den jordmagnetiska kraftens intensitet aftager
med den växande höjden. Vid en höjd af 13 000 fot
öfverensstämde magnetnålens svängningar i hastighet
och utslag helt och hållet med svängningarna vid
jordytan, och Robertsons påstående visade sig vara ett
fullkomligt misstag, som dock lätt kunde förklaras af
de stora svårigheter, som med dylika observationer
äro förbundna. Ty balongen erbjuder ingen stilla
och stadig ståndpunkt. Utom det att han oupphörligt
stiger eller faller och af den lättaste
luftström föres framåt, har han tillika äfven en högst
märkvärdig rotation omkring sig sjelf, som han, utför
än i den ena, än i den andra riktningen. Är denna
också ej så synnerligt hastig, inverkar hon dock på
magnetnålens svängningar, och för att kunna göra en
noggrann iakttagelse måste observatören alltid passa
på det ögonblick, då balongens vridning öfvergår i en
annan och ett ögonblicks stillastående inträder. Vid
barometerobservationer måste ihågkommas, att, när
balongen sänker sig, qvicksilfverspelaren alltid
står litet för högt i röret, vid hastigt stigande
deremot litet för lågt. Men luftseglarna kunna
ej af några föremål i närheten sluta till sin egen
rörelse. För att förvissa sig derom utkasta de derför
små papperslappar. Försvinna dessa hastigt i djupet,
stiger balongen, följa de honom deremot, faller han,
och man kan af de små märkenas hastighet beräkna
sin egen. Gay-Lussac och Biot konstaterade dessutom,
äfven i strid med de robertsonska observationerna,
att verkningarna af Voltas stapel och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
