Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spektret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika brytbarhet, på samma sätt som tonerna ej äro
något utom örat liggande, utan endast bestå af intryck
på vårt öras trumhinna, hvilka med en viss hastighet
åstadkommas genom en mängd regelbundet på hvarandra
följande luftvibrationer. Vi skola längre fram få
tillfälle att närmare tala om tonförnimmelsen; här
vilja vi endast fästa uppmärksamheten vid analogin
mellan toner och färger.
Ljusstrålarnas olika brytbarhet är en följd af den
olika hastighet, hvarmed etervibrationerna följa
på hvarandra, och färgerna stå till hvarandra i
alldeles samma förhållande som tonerna i musiken,
endast med den skilnaden, att det här är fråga
om ofantligt mindre tidsintervaller och betydligt
större hastigheter, då ljusets fortplantning sker
genom ett ojemförligt finare medium, etern. Då vårt
öra redan kan som en ton uppfatta en vågrörelse
med 41 vibrationer i sekunden, åverkas ögat först
af vibrationer, hvilka intränga i det samma med en
hastighet af 450 billioner i sekunden. För örat är
den djupaste tonen kontra-E, för ögat den djupaste
färgtonen spektrets mörkrödaste del. Den högsta
musikaliska ton, som vi ännu kunna uppfatta,
innehåller omkring 24 000 svängningar, och vi
förmå urskilja ända till 9 oktaver. Åt ögat är
ej någon motsvarande förmåga gifven, ty redan vid
ett antal af 800 billioner svängningar upphör med
spektrets djupaste violetta färg känsligheten för
färgintryck. Det förmår ej uppfatta en enda oktav,
hvilken vi måhända kunna beräkna till 900 billioner
svängningar. Det är intressant att se, huru de
violetta färgtonerna, ju mera de närma sig oktaven,
äfven i samma mån närma sig den röda tonen, och man
skulle kunna föreställa sig, att, om ett tillräckligt
känsligt öga kunde uppfatta 900 billioner svängningar
i sekunden, de skulle göra intrycket af en ren röd,
fastän ljusare färg och sålunda utgöra en potens af
spektrets djupaste ton. Måhända är inom vibrationernas
hela rike en gruppering af fenomenen efter oktaven
bestämmande för alla våra sinliga förnimmelser. Då
ögat slutar att uppfatta, emedan svängningarna
följa för hastigt på hvarandra, är det endast våra
sinnens iakttagelseförmåga, som lemnar oss i sticket;
strålarna eller vibrationerna existera det oaktadt
och göra sig för oss förnimbara genom sina kemiska
verkningar. När vi funnit bättre observationsmetoder,
skola vi äfven se de gränser utvidgade, hvilka nu för
oss kringgärda området för naturkrafternas verkningar.
Vi kunna ej neka oss nöjet att här återgifva den
snillrika skildring, hvarmed Dove åskådligt visar,
huru vibrationerna efter hvartannat framkalla ton-,
ljus- och värmeförnimmelser:
»I midten af ett stort mörkt rum befinna sig en
vibrerande jernstång samt en apparat, medelst hvilken
vibrationernas hastighet oupphörligt ökas. Jag träder
in i detta rum, då stången svänger fyra gånger i
sekunden; hvarken öga, eller öra säga mig något om
närvaron af denna stång, endast handen, som känner
slagen, då hon berör henne. Men svängningarna blifva
hastigare; då de uppgå till 32 i sekunden[1], träffar
en djup baston mitt öra. Tonen höjer sig oupphörligt,
han genomlöper alla mellanlägen till den gällaste
hvissling; men nu sjunker allt tillbaka i den förra
tystnaden. Ännu full af förvåning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
