Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Akromatiska linser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vill man begagna sig af genomskinliga kroppars
ljusbrytande förmåga, tyckes det vid första påseende
omöjligt att åstadkomma brytning utan spridning, och
Newton sjelf förnekade möjligheten att framställa
akromatiska linser, d. v. s. sådana, som åstadkomma
en bild, vare sig förstorad eller förminskad,
utan färgade kanter. Den store matematikern Euler
framkallade genom sitt påstående, att sådana borde
kunna åstadkommas, en liflig meningsstrid, hvilken
afgjordes af svensken Klingenstjerna, som visade
oriktigheten af Newtons åsigt. Newton hade nämligen
utgått från det antagandet, att färgspridningen,
d. v. s. spektrets bredd, stode i direkt förhållande
till brytningens storlek. Men detta är icke
förhållandet, ty det ges vissa genomskinliga kroppar,
som, ehuru de obetydligt bryta ljuset, likväl gifva
ett spektrum lika bredt som det, hvilket åstadkommes
af andra kroppar med större brytningsförmåga. På
grund häraf försökte man nu konstruera linser,
som bröte ljuset utan att sprida det, ett problem,
hvars lösning för förfärdigandet af noggranna tuber
var af den största vigt.
En adlig godsegare i grefskapet Essex i England,
sir Chester More Hall, som för sitt nöjes skull
syselsatte sig med fysikaliska studier, säges ha varit
den förste, som löste problemet. Han skall nämligen
redan 1729 ha konstruerat akromatiska linser och
1733 äfven akromatiska tuber, men hemlighållit sin
upptäckt. För att ej förråda sin hemlighet lät han
göra de olika delarna af sina linser, hvilka bestodo
af två särskilda glassorter, hos olika fabrikanter,
men just härigenom blef hemligheten upptäckt. Ty
Dollond, den berömde optikern, hvars tuber på den
tiden allmänt ansågos för de bästa, bestälde sina glas
hos samma fabrikanter som Hall, och det förundrade
honom att på olika verkstäder anträffa linser,
som hade vissa mått gemensamma med hvarandra och
hvilka han vid efterfrågan fann vara bestälda af
en och samma person. Härunder anande en hemlighet,
jemförde och undersökte han noga glasen och fann
sålunda det förfaringssätt, som skulle göra de optiska
vetenskaperna de största tjenster, ty derigenom
blef möjligt att med mikroskop och tuber åstadkomma
betydliga förstoringar, utan att bilden förlorade i
tydlighet. Huru härmed verkligen förhåller sig och
om någon annan före Dollond gjort denna upptäckt,
behöfva vi här ej undersöka. Men förhåller sig saken
äfven så, som berättelsen förmäler, synes oss Dollond,
som gjorde upptäckten fruktbärande, ega vida större
anspråk på äran deraf än den besynnerlige tvärviggen,
som behöll hemligheten för sig sjelf.
Taga vi två prismer, A och B, det förra af kronglas
med en brytande vinkel om 25°, det andra af
flintglas med en brytande vinkel om ungefär 12°,
och undersöka deras spektrer, skola vi finna, att
färgspridningen i båda spektrerna är den samma, ehuru
strålarna ej i båda blifvit lika starkt brutna, ty då
kronglasprismat ger en afvikning af omkring 13,65°
uppgår hon hos flintglasprismat till blott ungefär
8,03°. Det ena spektret är således lika bredt som det
andra, Hopställa vi nu de båda prismerna på det sätt
fig. 243 visar, så att de brytande kanterna äro vända
ifrån hvarandra, blifva strålarna i det spektrum,
som åstadkommes af prismat A, åter brutna i motsatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
