Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blixtens verkningar - Åskledaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den flyttade muren innehöll 7 000 tegelstenar med en
vigt af omkring 600 centner. Öfver byn Sprachendorf
i Schlesien urladdade sig den 7 augusti 1803 ett
häftigt åskväder. Blixten slog ned i kyrkan, och af
nära tusen personer, som befunno sig derinne, kastades
större delen döfvade till jorden; femtio träffades
och sveddes af blixten, men blott en 17 års flicka,
som bar en silfverkedja, dödades. Kedjan hade smält
af blixten.
Det har händt, att blixten slagit ned på fartygsmaster
och dervid förändrat magnetismen hos kompassnålen,
så att dennas poler blifvit omkastade. Vi skola
längre fram lära känna orsaken till detta märkvärdiga
förhållande, som redan låter ana ett nära samband
mellan elektriciteten och magnetismen.
Åskledaren. Ingenting är naturligare, än att man
söker skydda sig för blixtens härjande verkningar,
och den iakttagelsen, att högt uppskjutande
föremål företrädesvis draga honom till sig, har
måhända redan i äldre tider föranledt anordningar,
som ega en viss likhet med våra åskledare. Numa
och Tullus Hostilius sägas hafva egt medel att
afvända blixtens verkningar. Det uppgifves icke,
hvaruti detta medel bestod, men man torde kunna
sätta det i samband med den i äldre tider vanliga
uppställningen af kopparstoder för att nedkalla
meteoriska gnistor. Ktesias berättar om de gamla
inderna, att de begagnade sig af ett slags jern
för att afleda blixten. Templen, i synnerhet det,
som var helgadt åt Apollo, omgafs med lagerlundar,
som skulle utgöra ett skyddsmedel. På Karl den
stores tid var det brukligt att på fälten uppresa
höga stänger för att afleda hagelskurar, hvilket
likväl af kejsaren stämplades som vidskepelse. Man
skulle kunna anföra många andra antydningar i denna
riktning, men vi skola i stället öfvergå till den på
verklig forskning grundade uppfinningen af åskledaren,
en af de nyttigaste, som någonsin blifvit gjorda.
Benjamin Franklin är ensam om denna stora
uppfinning. Han har ej haft någon föregångare
på denna väg, ej begagnat andras erfarenhet, utan
fullkomligt sjelfständigt bragt sitt verk till stånd,
så fulländadt, att den senare tiden ej funnit mycket
att deruti förbättra.
Ett åskmoln är en med elektricitet laddad
konduktor. Men nu är det någonting för elektriciteten
karakteristiskt, att hon samlas på ytan och
fortfarande sträfvar att utbreda sig, hvarifrån hon
blott hindras af den omgifvande luften eller andra
dåliga ledare. Allt efter kroppens form äro äfven
spänningsförhållandena olika. En sferisk yta får öfver
allt ett lika tjockt lager elektricitet. Men om på
sferen anbringas en framskjutande spets, koncentrerar
sig elektriciteten i denna, och på samma sätt verka
andra ojemnheter på kroppen, såsom kanter, hörn
o. s. v. Elektriciteten samlas der i större mängd och
spänning samt utströmmar slutligen, om spetsen, kanten
eller hörnet äro tillräckligt skarpa. Detta fenomen
visar sig i mörkret som en glänsande ljusknippa.
Denna egenskap hos spetsarna ha vi redan hos
elektricitetsmaskinen sett praktiskt tillämpad. I
naturen utgör han anledning till ett märkvärdigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
