Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Norrskenet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snö betäckta marken, dels bildar en bländande ram till
det lugna hafvet, har man en någorlunda fullständig
bild af detta underbara skådespel, som i sjelfva
verket trotsar all beskrifning."
Så skildrar Lottin det vid Bossekop betraktade norrskenet.
Den spektroskopiska undersökningen af norrskenet har
visat, att ljusbågens spektrum företrädesvis består
af en enda klar, gulgrön linie, belägen emellan
de fraunhoferska linierna D och C. Samma linie
har Ångström sett i zodiakalljusets spektrum; hon
öfverensstämmer icke med någon oss bekant gaslinie.
De gränser, inom hvilka ett och samma norrsken är
synligt, äro ofta ganska vidt skilda, och häraf kan
man sluta till, på hvilken stor höjd den magnetiska
processen försiggår. Så t. ex. observerades ett
norrsken den 28 augusti 1859 på en sträcka af 140
längdgrader, från California ända till östra delen af
Europa och från Jamaica till de nordligaste trakterna
af britiska Amerika. Af dylika iakttagelser har Mairan
slutat till höjder om mer än 100 geografiska mil,
i hvilka ljusutvecklingen eger rum.
I polarskenens uppträdande tyckes en viss periodicitet
göra sig gällande. Jemte det Loomis såsom den vanliga
tiden för deras förekomst i Canada uppgifver omkring
kl. 11 på natten samt för högre breddgrader midnatt
och kl. 1 på morgonen, hafva andra, och isynnerhet
Fritzsch, nyligen sökt visa, att ett maximum för
norrskenens talrikhet alltid återvänder efter 11
års förlopp. Fem sådana 11-årsperioder skola utmärkt
sig genom ännu betydligare maxima. Märkligt är, att
man äfven för solfläckarnas återkomst tror sig ha
iakttagit en elfvaårig period och för stjernfallen
(Alexander von Humboldt) en tretiotreårig.
Strålriktningens öfverensstämmelse med den magnetiska
meridianen gaf redan tidigt anledning till den
förmodan, att norrskenet står i nära sammanhang
med jordmagnetismen. Detta bekräftades af den
omständigheten, att magnetnålen under hela tiden,
ett sådant fenomen varar, visar en egendomlig oro,
som ger sig till känna genom fram och åter gående
ryckningar. Sedan man nu iakttagit, att samma
underbara utstrålningar tid efter annan äfven visa
sig vid Sydpolen, att söderskenen ofta framträda
liktidigt med norrskenen och att båda stå i ett
omisskänligt beroende af hvarandra, sedan man ofta
med de finaste apparater observerat deras inflytelse
på magnetnålen och så noga, att Arago, på grund
af magnetnålens rörelser, kunde från sin kammare i
Paris, många hundra mil från nordpolen, tillkännagifva
det samtidiga uppflammandet af ett polarsken på den
nordliga himmeln, sedan dess är det ej mera något
tvifvel underkastadt, att denna beundrade, mycket
fruktade naturföreteelse i sjelfva verket är, hvad
Humboldt kallat henne: ett magnetiskt oväder.
Den störande inverkan, som norrskenet stundom utöfvar
på den elektriska strömmen i telegraftrådarna, så att
apparaterna börja arbeta af sig sjelfva och begripliga
telegram ej kunna befordras, är ett ytterligare bevis
härpå, då elektriska strömmar endast kunna af andra
elektriska strömmar på sådant sätt oroas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
