Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfvertoner - Kombinationstoner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
not sjönge vokalen o eller någon af de andra
vokalerna, och samma bitoner är det äfven, som vid
det vanliga talet göra ljudet till ett a eller ett o,
u, e eller i. Helmholtz har genom sina undersökningar
ej blott ådagalagt detta, utan äfven som bevis derpå
genom blandning af de motsvarande tonbeståndsdelarna
så att säga på artificiel väg framstält vokalerna. Ja,
naturen gör det ofta sjelf, såsom klangen af de stora
klockorna bevisar, hvilken i alla språk uttryckes
genom stafvelser och ord, hvari vokalen u spelar en
hufvudrol – bum, baum – medan mindre klockor låta
höra det gällare i i bim, bim o. d.
Kombinationstoner. Uppstå alla öfvertonerna
samtidigt med grundtonen och ligger deras orsak i
de tonalstrande kropparna sjelfva, ges det å andra
sidan tonförnimmelser, som först uppstå genom olika
ljudvågors sammanträffande i vårt öra. Detta är de
så kallade kombinationstonerna, efter den bekante
fiolspelaren Tartini, som väl ej upptäckt dem, men
först fäst uppmärksamheten på dem, äfven kallade
de tartiniska tonerna. De uppstå först och främst
derigenom, att vårt öra uppfattar de på olika tider
ankommande vågorna af olika vågsvall som en enda
tonorsak och i följd deraf förnimmer högre toner,
hvilkas svängningstal är lika med summan af de
ursprungliga tonernas svängningstal, summationstoner,
men dessutom äfven derigenom, att vågorna i de
särskilda vågsvallen ömsesidigt förstärka, försvaga
eller upphäfva hvarandra.
Antaga vi t. ex., att en grundton och hans stora
ters på samma gång anslås, sammanfaller den förras
fjerde förtätningsvåg med den senares femte, och
i samma ögonblick eger en ansvällning rum. Förnyas
denna tillräckligt ofta i sekunden, uppfattar örat
alla dessa förstärkningar, hvilka emellan sig hafva
lika många försvagningar, såsom en ny djupare
ton. Detta är de af Sorge, en tysk kompositör,
omkring 1740 upptäckta kombinationstonerna, med
hvilka äfven Tartini sedermera syselsatte sig och
hvilka Helmholtz, i motsvarighet till de af honom
upptäckta summationstonerna, kallat differenstoner.
Följa ansvällningarna hvarandra ej tillräckligt
hastigt för att kunna gifva anledning till en
tonförnimmelse, frambringa de i örat endast mekaniska
skakningar, stötar. De följa hvarandra så mycket
långsammare, ju närmare de båda tonernas svängningstal
ligga hvarandra, och tvärtom så mycket hastigare,
ju större deras olikhet är; de äro derför också för
orgelbyggaren ett mycket säkert och beqvämt medel
att noga stämma piporna mot hvarandra.
Med dessa företeelser sammanhänga äfven strängarnas
och pipornas så kallade medljudande toner. När man
inåt ett uppslaget piano med hög röst utsjunger en
viss bestämd ton, råkar ett stort antal strängar i
vibration, och ett temligen starkt klingande ljud
låter höra sig. I detta ljud framträder den med
den sjungna likartade tonen synnerligt starkt, och
han höres ännu, sedan alla de andra tystnat. Detta
förhållande låter förklara sig deraf, att hvarje
svängning af strängen träffas af en i samma riktning
verkande luftsvängning af den sjungna tonen och
genom dessa upprepade små impulser de förra allt mer
förstärkas. Alla andra strängar ha svängningar af
olika hastigheter;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
