Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klaveret och de klaverartade instrumenten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tiden från pianots första uppträdande till
tjugutalet af vårt århundrade var temligen fruktbar
på hvarjehanda uppfinningar och ideer till dess
fullkomnande, hvilka dock mestadels nu mera dels
tillhöra kuriositeternas område, dels hemfallit åt
glömskan. Andreas Stein förenade flygeln och taffeln
till ett instrument och bygde äfven flyglar med
flöjtstämma; en mekaniker Hohlfeld i Berlin bygde 1757
ett fiolklaver; man konstruerade instrument med två
och tre klaviaturer samt ett otroligt antal stämmor
och förändringar, som i ett och annat fall skall
uppgått till 100, ja, ända till 250. Dittanaklasis
af </sp>Mathias Müller</sp> i Wien var ett upprättstående
instrument, som på hvardera sidan hade en klaviatur
och en besträngning. J. J. Schnell försökte omkring
år 1790 ej utan framgång att medelst luftströmmar,
ledda genom små messingsrör, bringa pianots strängar
att ljuda. Hans instrument, anemokorden, skall ha
haft en ovanligt angenäm ton och väckte i Paris en
utomordentlig beundran. Det egnade sig naturligtvis
endast till föredrag i långsam och bunden rörelse
och till sångackompanjement. En annan konstnär sökte
åstadkomma en förmedling mellan det gamla och nya,
i det han bygde instrument, på hvilka en piano- och
klavikordmekanik genom en pedal efter behag kunde
sättas i verksamhet. Sådana bisaker ha vid pianot
temligen länge bibehållit sig, och man påträffar
ännu stundom gamla instrument, på hvilka hela
janitsjarmusiken med puka, bäcken och klockor, fagott-
och harpstämma m. m. kan sättas i rörelse. Nu mera
söker man åstadkomma större enkelhet och bortlemnar
dylika lekverk för att höja instrumentets värde genom
en ökad varaktighet, genom klangens skönhet och styrka
och hufvudsakligast genom mekanikens fullkomnande
i afseende på ett möjligast beqvämt och behagligt
spelsätt. Pianot har vanligtvis endast två pedaler,
den ena till dämmarens lyftande och den andra för
att flytta mekaniken (una corda), hvarigenom hammarna
endast anslå en eller två strängar af de tresträngiga
körerna och dymedelst frambringa en svagare ton.
Till England kom den schröter-silbermannska mekaniken
genom en arbetare från den fabrik, som den äldre
af de båda bröderna, Andreas Silbermann, i början
af förra århundradet grundat i Strassburg och som
hans fyra söner fortsatte till år 1753. I början fann
denna mekanik dock föga anklang; först då schweizaren
Tschudi nedsatte sig i London och förenade sig med
den unge skotten Broadwood, vans större framgång.
Behofvet att genast efter strängens anslående
låta hammaren återfalla ledde till uppfinning af
utlösningen, som tillhör Stodard, en af Broadwoods
elever, samt den tyske pianofabrikanten Becker,
och denna förbättring utgjorde ett ganska vigtigt
framsteg. Men den nyare pianoteknikens utbildning
fordrade dessutom äfven instrument, i hvilka hvarje
ton i den snabbaste följd kunde upprepas. Detta kunde
endast möjliggöras derigenom, att hammaren i hvarje
ögonblick af sitt återfall fattades af tungan och åter
kunde kastas mot strängen, så att, när fingret endast
något litet lyftes från tangenten och å nyo nedtryckte
honom, tonen ögonblickligt och säkert angafs. Denna
nya uppfinning, repetitionen, utfördes af den berömde,
förut omnämde instrumentfabrikanten Erard i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
