Uppfinningarnas bok / Andra bandet. Naturkrafterna och deras användning / 517 (1873-1875) Author: Friedrich Georg Wieck, Otto Wilhelm Ålund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiolens beståndsdelar och teori

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ja, på jättebasfioler, hvilka då och då förfärdigats,
dock mera som en kuriositet än för att tjena ett
verkligt konstbehof, har man öfverlemnat strängarnas
förkortande, greppet, åt en särskild mekanism.

I orkestern spelar första fiolen i allmänhet melodin,
andra fiolen och altfiolen (viola) ha mellanstämmorna,
och violoncellen, förstärkt af kontrabasen i lägre
oktaven, utför, grundstämman eller basen; stundom
äro äfven de båda sistnämda delade.

De italienska fiolerna skilja sig från de tyska
derigenom, att de i genomskärning äro ungefär 1 1/3
tum längre och något smalare än dessa. De bästa
amatifiolerna äro starkt hvälfda i locket ända till
en höjd af en tum, smärta, prydliga och med ej mycket
utstående hörn. Sargen är temligen starkt och vackert
afrundad. Ljudhålen ligga, i anseende till den mindre
bredden, närmare hvarandra. Den undre bottnen är för
det mesta af vattrad lönn och lackerad med en ljust
körsbärsbrun bernstenslackering. Dock finner man äfven
instrument, i synnerhet af Nicolo Amati, hvilka till
sina dimensioner något afvika från dessa och äfven
ha en ljusare lackering. Stradivarifiolernas lock
är vida mindre hvälfdt, knapt hälften så mycket,
medan Guarneris stämma mera öfverens med Nicolo
Amatis. Stainer gick ännu längre i lockets hvälfning
och gjorde det så högt, att, när man håller fiolen
horisontalt, man kan se midt igenom båda f-hålen.

Fig. 463. Kontrabasen.

Det är svårt att säga, hvilka af de särskilda delarna
på fiolen och dermed beslägtade instrument mest
bidraga till en vacker ton. Gradationerna äro så
mångfaldiga och så fint skiftande, att man af den
gemensamma effekten svårligen kan sluta till det
inflytande, den ena eller andra af de olikartade
beståndsdelarna utöfvar. Savart har visserligen
sökt utveckla fiolens teori efter fysikaliska grunder,
men med så godt som ingen framgång, ty det instrument,
liknande en likkista, som han sammansatte af sex små,
rektangulära bräder, kan på intet sätt jemföras
med en fiol, ehuru han ansåg det som fiolens
grundform. Lagarna för vibrerande skifvor, sådana
de inom fysiken utdragas från enkla experiment,
blifva i fråga om fiolen först och främst genom den
egendomliga formen och vidare genom lockets hvälfning,
f-hålens inskärning, träets olika tjocklek, genom
längdlisten och ljudpinnen, genom den olika fördelning
af spännkrafterna, som besträngningen åstadkommer,
o. s. v., så invecklade, att, ehuru alla dessa
faktorer naturligtvis beherskas af den enklaste
lagbundenhet, slutresultatet dock ej kan framställas
i en enkel form. På lika sätt inverka nu äfven

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>