Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Serpentinsten - Skiffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland öfriga stenfamiljer, som genom sin allmänna
förekomst och åtskilliga dit hörande arters tekniska
nytta föranledt öppnandet af otaliga stenbrott,
äro skiffrarnas och sandstenarnas de mest framstående.
Skiffer och sandsten äro mycket sväfvande benämningar,
ty härunder sammanfattas bergarter af ganska olika
natur, bildade på mycket olika tider. De ha dock
alla det gemensamt, att de uppstått genom afsättning
under vatten af de fasta, olösta ämnen, som vattnet
mekaniskt fört med sig dit, der afsättningen sedan
skedde. När dessa ämnen voro till betydlig del af
lerhaltig beskaffenhet, bildades skiffrar; när de
deremot förnämligast utgjordes af kantiga eller
afrundade smärre stycken eller korn af qvarts,
fältspat m. m. uppstodo sandstenar. Både skiffrar
och sandstenar antogo alltså en ursprungligen vågrät
skiktning eller lagring, hvilken dock sedermera
mångenstädes blifvit genom främmande inverkan rubbad.
Skiffer anträffas redan i de primära formationerna,
då det ej fans något annat ämne för en sedimentär
bildning, än hvad som kunde fås från den först
stelnade jordskorpan. Sedan dess har dock vattnet
genom sin upplösande kraft och som ett mycket
verksamt förflyttningsmedel gång efter annan
föranledt nya, yngre skifferbildningar. Här skola
vi dock hufvudsakligen taga i betraktande de äldre
skifferlager, som genom sin tak- eller tafle
skiffer gagnat det menskliga samhället.
Tafleskiffern, en i tunna, plana skifvor lätt
klyfbar lerskiffer, begagnas allmänt till rit- och
räknetaflor, på hvilka man skrifver med grifflar,
hvilka ej heller äro annat än lerskiffer, men
med naturligt stänglig afsöndring. De sorter, som
ej duga till griffeltaflor, gifva dock ofta ett
lätt och varaktigt taktäckningsämne samt kallas då
takskiffer. En skifferart, som för sin vackra teckning
och den lätthet, hvarmed hon låter slipa sig i tunna
skifvor, passar utmärkt väl som prydnadssten, är
frukt- eller axskiffern från trakten af Rochlitz och
Waldenburg i Sachsen, hvilken skiffers egendomliga
färgskiftning anses bero derpå, att någon nära
liggande, glödhet eruptiv bergmassa föranledt
kristallinisk utsöndring af enskilda partier med
svart färg ur den i öfrigt täta skiffermassan.
Såsom redan förut blifvit antydt, sker
skifferbrytningen mångenstädes i underjordiska
stenbrott, men på helt annat sätt måste naturligtvis
arbetet ordnas i de öppna skifferbrotten.
Sedan stenbrytaren noga undersökt takskiffersflötsens
stupning, beräknar han, huru djupt i berget
arbete kan ske utan fara för grundvatten. Som ett
upplysande exempel på sådana dagbrytningar kan det
stora skifferbrottet vid Lehesten i Thuringenvald
(fig. 18) tjena. Det med något ljusare tryck tecknade
takskifferslagret bildar ett mer än 70 fot tjockt,
slingrande band, hvars båda ändar gå temligen brant
upp i dagen. Man har för afsigt att bryta ut detta
lager ända i botten, hvilket här desto lättare låter
sig göra, som lagrets lägsta punkt ligger högre än
strömfåran i en närbelägen dal och man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
