Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordborren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vattnet, Apparaten är så instäld, att, i samma
ögonblick hans uppåtgående rörelse upphört, vickarmen
stöter emot en stark träfjädring och sålunda erhåller
en knyck, som utefter hela borrstångsförbindningen
verkar en liten tvär, nedåtgående rörelse. Men
emedan vattnet hindrar skifvan att nog hastigt
deltaga i denna återgående rörelse, skjuter hon upp
något litet på borrstången, men dock tillräckligt
för saxens öppnande. För att göra borrens verkan på
stenen rätt kraftig ger man understycket en betydande
tyngd derigenom, att mellan sjelfva borrraejseln
och upphängningspunkten fastskrufvas jernstycken
af ända till 10 centners vigt och ännu mera. Äfven
vid detta borrningssätt utbytes stundom borrmejseln
mot kronborren.
Emedan vid användning af Kinds fallinstrument
borrstängerna endast utgöra förbindningsdelar mellan
vickarmen och understycket, har man i stället för
af jern kunnat göra dem af segt askträ, hvarigenom
de blifva vida lättare. Sådana med hvarandra fast
förbundna borrstänger af trä erhålla hvardera
stundom en längd af mer än 70 fot. För att kunna
beqvämt handtera dem, uppföres öfver borrhålet en
hög bygnad, borrtornet.
Vi begifva oss nu in i ett sådant borrtorn, fig. 36,
der vår uppmärksamhet i första rummet fästes vid
vickarmen eller balansen och den dermed förenade
borrningsapparaten. I bakgrunden framskymtar
ångmaskinen, som sätter armen i rörelse, äfvensom
en del af hjulmekanismen. För att det besvärliga
och tidsödande arbetet med tillskarfning af nya
borrstänger ej må behöfva allt för ofta återkomma,
utan för hvarje gång en stång af åtminstone någorlunda
tillräcklig längd kunna anbringas, är det nödigt
att på något annat sätt förändra hela afståndet
mellan understycket och vickarmen. Väl åstadkommes
detta till en viss grad endast genom armens höjande
eller sänkande, men detta skulle dock ej ensamt för
sig uträtta särdeles mycket, och derför afslutar man
borrstångsraden upptill med en närmast under vickarmen
insatt stark jernskruf af 3 1/2 till 5 fots längd,
genom hvars upp- och nedskrufvande i dertill hörande
hylsa nyss nämda afstånd kan mellan motsvarande
gränser efter behag förändras. När efter insättande
af en ny borrstång borrningen åter skall börja, är
skrufven helt och hållet nedskrufvad och vickarmen
anbragt så högt som möjligt. I den mån borrningen
sedan fortgår och borrhålet blir djupare, vrider man
småningom upp skrufven och sänker armen, till dess,
då den förra blifvit helt och hållet uppskrufvad. och
den senare sänkt så mycket han kan sänkas, tiden är
inne att insätta en kortare skarfstång. Skrufven
vrides åter tillbaka in i sin hylsa, armen höjes,
och sålunda fortgår arbetet under insättande efter
hand af allt flera, kortare skarfstänger, som, när
de tillsammans uppnått en viss längd, allesammans
utbytas mot en enda längre borrstång. Det är en
allmän regel, att det trä, som skall framdeles
användas till borrstänger, bör under tiden hänga
fritt ned från några uppe i tornet inslagna hakar,
emedan det genom att stödas lätt slår sig krokigt.
Fig. 37 ger en allmän föreställning om det inre
utseendet af ett borrtorn i dess fullständiga
skick. Hon är en afteckning i lodrät genomskärning af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
