Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De fossila bränsleämnenas bildning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erhållas genom dess distillering i retorter. Till sin
kemiska sammansättning liknar det närmast den återstod,
kåks, som erhålles vid gasberedning af stenkol.
Det egentliga stenkolet, äfven kalladt svartkol, är
till sina yttre egenskaper allmänt bekant. Färgen
är svart, någon gång svartbrun eller gråsvart. Det är
vanligen glas- eller fett-, men stundom sidenglänsande
samt ganska sprödt, med skäligt eller skiffrigt
brott. Det är mindre hårdt än antraciten och brinner
med låga, mycken rök och en bituminöst aromatisk lukt,
hvarjemte det då vanligtvis mjuknar eller smälter,
stundom bläddrande upp sig samt qvarlemnande en
slaggig eller kolig återstod. Man skiljer mellan
glanskol, skifferkol, kannelkol, grofkol, sotkol
m. m., en indelning, hvarmed vi ej nu vilja vidare
syselsätta oss. Vi återkomma till henne framdeles,
då det blir fråga om stenkolets användning, och
i synnerhet skall det kapitel, som handlar om
gasberedning, gifva osökt anledning dertill.
I många länder, såsom Ryssland, Schlesien och Böhmen,
bibehålla stenkolslagren af äldre formationer nästan
samma orubbade läge som de torfmossar, hvarifrån de
härstamma. I andra trakter åter finner man ganska
lätt, att materialet blifvit sammansvämmadt. Vid
Kladno, Radnitz, Pilsen m. fl. ställen i Böhmen
öfvertäcka stenkolsflötserna den siluriska
formationens lager med en mäktighet af 10–40 fot. De
förekomma dock egentligen endast på höjdernas
norra sluttningar, der de bilda grunda, bäckenlika
aflagringar, medan de sydliga sluttningarna innehålla
förstenadt trä och aftryck af ormbunkar. Detta egna
förhållande synes utvisa, att redan så långt tillbaka
i tiden de nordliga höjdsluttningarna, der skuggorna
dröjde längre qvar, voro öfvertäcktä med torfmossar,
under det de mera soligt belägna sluttningar, som
vette åt söder, lågo torra och följaktligen en sådan
torfvegetation, hvaraf stenkol kunde bildas, der
ej utvecklade sig. I Oberschlesien ligga merendels
flera stenkolsflötser ofvanpå hvarandra, åtskilda
genom lager af sandsten och skifferlera. Flötsernas
form är plattskålig. Äfven här erinra denna form och
de i flötserna förekommande kolarter med jordartadt
brott samt växtlemnin-garna ganska mycket om torf-
och brunkolsbildningar.
I dylika flötser har man stundom anträffat växtfossil
under så egna förhållanden, att man med säkerhet
kan antaga, att de förkolade växternas grafplatser
förut äfven varit deras vagga. Man har påträffat till
kol förvandlade stubbar i upprättstaende ställning
med rötterna utskjutande i den underliggande
leran, der dessa rötter fordomdags hemtade sin
näring. Man har till och med lyckats ur kol-
och sandstenslagren utgräfva hela upprättstaende,
till kol förvandlade stammar af sigillaria och
lepidodendron. De vackraste växtlemningar af denna
art hafva förekommit i kolgrufvorna vid S;t Etienne
i Frankrike (fig. 113).
Mellan olika trakters kolaflagringar råder stor olikhet
i afseende på deras mäktighet, utsträckning, antal och
sammanhang. Sällan förekommer blott en enda flöts.
Vanligen ligga flera, ofta ett ganska stort antal genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
