Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinodlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passande för mager jord; blå limberger, med stor frukt,
från Österrike, fordrar kalk- och lerjord; svartblå
affenthaler, medelstor, trifves på lermylla och kall
jord; blå liverder, med små frukter och passande
för kraftig jord; tidig malvasier, med stora, tjocka
drufvor, lämplig för spalier; röd urban och svart
urban, växer på flera jordmåner, drifver sent och
är härdig mot frost; slutligen röd traminer,
med små, af långa frukter och passande för god
lerjord. Dessa äro de ädlaste vinsorterna.
God jordmån för vinodling måste kunna hastigt
uppvärmas, men ock långsamt af kylas; solstrålarna
skall han kraftigt kasta tillbaka, vara djup eller
hvila på en lösare bergbotten, hafva en torr, varm
och mineralrik alf samt vara lucker i ytan. Förr drefs
vinodlingen mera nordligt och var då ett privilegium
för biskoparna, som sålde vinet. Samfardsmedlen voro
dåliga, smaken mindre utbildad, och man drack med
god smak vin, som i våra dagar knapt skulle kunna
användas till ättikberedning.
Förvittrad basalt och mörk lerskiffer äro normaljorden
för vinrankan, som dock äfven trifves väl på ej så
rika jordarter som dessa. De bästa sorterna vid
Rhein växa på gråvacka och lerskiffer. Sten- och
leistenvin, äfvensom champanjvinerna, odlas på jura-
och kritformationen och många simplare tyska viner på
snäckkalksbildning. Vid Johannisberg bildar bladig
taunuslerskiffer i hvita och röda varieteter de
berömda vinbergen; de förra skola bidraga att gifva
vinet dess höga sockerhalt och styrka, de senare
deremot inverka på ’den fina smaken. Hög kalkhalt
säges framkalla mera eld hos vinet.
Bland vinodlarna vid Rhein är en allmän klagan, att
vingårdarna ej äro så gifvande och ej frambringa så
bärande qvistar som förr och oftare än förr måste
omläggas. Förr ansågs en vingård kunna skördas i 40
till 50 år och första skörden ficks på fjerde eller
femte året efter anläggningen eller, vid omläggning,
efter högst fem års föregående användning af jorden
till andra ändamål. Nu förlora vinstockarna förmågan
att bära redan vid 30 års ålder, och man måste, då de
borttagas, i minst 10 år på det gamla vinfältet odla
säd samt kraftigt bearbeta och göda det, innan man
der kan å nyo plantera vin. Man känner vinrankor,
uppdragna i spalier, som i mer än hundra år burit
frukt. Med de artificiela gödningsämnena har man ännu
ej lyckats fullständigt återställa vingårdarnas
förra bördighet, ehuru kalisalterna betydligt inverka
på fruktbarheten.
Den bästa gödning för vinstockar är och blir väl
brunnen nötboskapsgödsel, som derför i vintrakter är
mycket efterfrågad och dyr. Dernäst i ordningen kommer
kompost, beredd af tjenliga ämnen på platsen; af extra
ämnen äro kali och fosfat de mest oumbärliga. En
mycket rationel gödning för vinstockar är, enligt
Knop, följande: i väl rajolerad jord användes på 25
tums djup 1 centner potaska, på 17 tums djup 6 centner
benmjöl och på 4 1/2 tums djup 1 till 1 1/2 centner
superfosfat på tunnlandet. Andamålsenligare vore väl
dock, att dessa ämnen blandades med ladugårdsgödseln,
då de säkrare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
