Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Acklimatisationen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller odlas i de rikas storartade glashus och sköna
parker, är inhemsk i våra nejder. De flesta äro
tillfälligtvis eller med afsigt införda och skulle
snart åter försvinna eller åtminstone urarta och
förlora sina nyttiga eller angenäma egenskaper, om
de ej fortfarande blefve i menniskornas omedelbara
närhet och under deras särskilda vård skötta och
uppdragna. Många af dem ha gjort sig sjelfständiga,
lämpat sig för klimatet och betraktas nu ofta som
inhemska.
Menniskan har genomsökt alla verldsdelar, genomvandrat
alla zoner för att från dem tillegna sig allt, som
de ha lockande. I synnerhet har Holland, der sinnet
för naturvetenskaperna och botaniken redan under
det 17:e århundradet började utveckla sig, gjort
ofantligt mycket för införande och acklimatisering af
främmande växter. Der uppstodo först de storartade
växthusen, de botaniska trädgårdarna, der den
store Linné inhemtade mycket af sitt vetande om
växterna. Nu har öfvertygelsen om den stora nyttan
af dylika anläggningar öfver allt fått insteg,
och under regeringarnas medverkan ha föreningar
bildat sig, hvilkas uppgift är att förse oss
med djur och växter från främmande länder, dels
för att sprida dem i oförändradt tillstånd, dels
för att korsa dem med inhemska djur och växter
och sålunda frambringa nya arter med nyttiga
egenskaper. Dessa föreningar äro de så kallade
acklimatisa-tionssällskapen. För sina ändamål ha de
anlagt storartade trädgårdar, och fig. 225 visar
oss en del af acklimatisationsträdgården i Paris,
som genom sina arbeten redan förvärfva! sig ett
stort anseende.
I forna tider var införandet af främmande naturalster
mera den enskildes sak och en tillfällig händelse än
en följd af planmässiga och vetenskapliga arbeten, och
likväl är det genom utländska växters anskaffande,
som våra trädgårdars och åkerfälts rikedomar
vunnits. Från Persien kommo persikan och hasselnöten,
och samma land försåg oss äfven med spånadsväxten
hampa och mulbärsträdet. Från Egypten kom löken,
Tibets högslätt gaf oss måhända hvetet och kornet,
hvilket ännu växer vildt i Himalajas högdalar. Från
södra Afrika till Indien och derifrån till Europa gick
risodlingen, och från vår verldsdel vidare öfver till
Amerika. Tyskland anses som hemlandet för rofvan,
selleri, humle, senap, kummin, nässlor, äplen och
päron, hvaremot kålroten och betan förskrifva sig
från Medelhafvets stränder. Sardinien har skänkt oss
persiljan och Arabien spenaten. Kurbitsen är en växt
från de östra länderna, och gurkan har först skådat
Indiens sol. Qvitten tillhör Kandia, och rädisorna
det himmelska riket och Japan.
Kändt är, att vi från Mindre Asien fått körsbär
och plommon jemte det af skalderna prisade
olivträdet. Mandeln växer der ännu vild och är,
liksom citronen, hvilken först mognade under
Greklands himmel, en skänk från de solvarma, af
gudarna fordom älskade länderna. Rågen kom från
Sibirien, bohvetet från Tatariet och linet från de
ryska stepperna. Den äkta kastanjen hör Italien till,
och ärterna förskrifva sig från Egypten, der man i
mumiernas svepning skall ha påträffat ärter, som,
nedlagda i jorden, spirat upp och burit frukt, sedan
lifvet hos dem slumrat i öfver 3000 år. Från samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
