Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
percheronhästarna blifvit mest spridda som goda
lasshästar; ett lättare slag af dem lemnar goda
ridhästar. I Tyskland berömmas hästarna från
Birkenfeld och Donnersberg, medan Österrikes bästa
hästar anträffas i Salzburg och Pinzgau.
Bland de ädla hästarna intaga araberna
hedersrummet. Man skiljer bland dem kokleani från
attaki, eller vilda hästar, och kadisji, eller hästar
af okänd härkomst. De ädlaste hästarnas stamträd
räknas tillbaka till Muhameds favoritston, hvilkas
namn de bästa hästfamiljerna ännu bära. Araberna hålla
sina hästar i mycket högt värde, företrädesvis stona,
och sälja knappast några andra än hingstar. För goda
ston begäres ännu ett pris af 27 000 rdr. Af ej mindre
ädelt utseende, men ej så högt värderade, äro hästarna
från Persien, Berberiet, Nubien och Turkestan.
Alla dessa utgöra tillsammans den ädla orientaliska
rasen och utmärka sig för uthållighet och
härdighet. Goda arabiska hästar kunna 5 till 6
dagar efter hvarandra under ryttare tillryggalägga
en väglängd af 10 till 12 mil om dagen och, om de
få hvila 2 dagar, förnya samma ansträngning. Det
är kändt, att ordonnanser i Algier med en arabisk
häst ridit ända till 24 mil på 24 timmar samt att
flyende eller förföljande araber på 36 timmar ridit
32 mil. Hästen är arabens kamrat, hans trognaste
följeslagare och beskyddare. Man pröfvar hästarnas
äkthet genom en skarp ökenridt, hvarefter djuret,
badande i svett, måste simma öfver en uppsväld
ström. Om hästen, uppkommen ur vattnet, med frisk
aptit äter det honom erbjudna kornet, har han visat
sig vara en äkta kokleani.
Till Europa kommo äkta arabiska hästar redan
tidigt. De bästa af dem hade morerna i Spanien;
sedermera uppdrogos de ädlaste djuren i England. I
detta land har man öfver hästarna de noggrannaste
slägtregister, som gå tillbaka till Karl II:s tolf
berbiska ston och berberhingsten Godolfin, arabiska
hingsten Darley och turkomanska hingsten Byerley. Blod
af denna stam kallade man fullblod, och detta ord
begagnas nu om alla husdjursraser af ren härstamning
och utmärkta egenskaper, såsom nötkreatur, får,
svin, hundar o. s. v. Man antog, att den vanliga
landtrasen blott hade simpelt blod och att genom ädla
djurs parning med djur af denna en sammansmältning
af egenskaperna egde rum. Man betecknade det ädla
djurets blod med talet 100, det simpla blodet med 0;
vid parningen af 100 -f O blef resultatet
sålunda ._ . -=50 eller halfblod,
hvilket åter, paradt med 100, gaf
100 -f 50 H.r n , ’
x l l l -VT"
l f- " IV l J
-^ - - 7o eller treqvartblod o. s. v. Vid förädlingen
kunde man naturligtvis aldrig ha något så fullkomligt
som 100 till sitt förfogande, men uppnådde dock
i den 8:e generationen ett resultat, som kom 100
mycket nära. Då man fortfarande parar landtraser
och deraf fallen af komma med ädelt blod, kan i 8:e
till 10:e generationen fullblodet anses uteslutande
råda. Fullblodshästar i inskränktare betydelse äro
deremot endast sådana djur, som i rakt led härstamma
från de nämda ädla hästarna och i hvilka intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
